Sida 67
65 gatan och var högtidsklädd , för att också tillbringa aftonen hos goda vänner, skrattade af hjertat, när han gick förbi anden, ehuru han visst icke hade någon aning om, att Julens ande var honom så nära. Och nu stodo de, utan att anden förut yttrat någonting derom, på en öde hed, der ofantliga röda stenmassor lågo kringströdda, likasom vore der en begrafningsmark för jättar, och öfver allt framporlade vallen, eller skulle åtminstone hafva gjort det, så framt det icke frusit till is. Ingenting vexte der annat än mossa och ginst och kärft, torrt gräs. Längst bort i vester hade den nedgående solen qvarlemnat en eldröd strimma, som för ett ögonblick lyste öfver ödemarken, men sjönk allt djupare och djupare och till slut försvann i den svartaste natts täta mörker. Hvar äro vi?” frågade .Scrooge. ’ På ett ställe, der bergsmän bo, som arbeta i jordens inre,” svarade anden. ”Mig känna de ändock. Se hit!” Ur fenstret till en koja skimrade ett ljussken, och de skredo raskt fram deremot, gingo sedan genom väggen af ler och sten och funno ett gladt sällskap församladt kring brasan: en gammal, gammal man, och en hustru med sina barn och barnbarn och ännu en generation, alla högtidsklädda. Den gamla mannen sjöng, med en röst, som sällan förmådde öfverrösta vindens tjutande, der den strök öfver den öde heden, en julvisa, som varit ganska gammal redan när han var barn, och litet imellan instämde de öfriga i chorus. När alla höjde sina röster, sjöng äfven den gamle högt och gladt; när de tystnat, fortsatte han med mattare röst. Här dröjde anden icke länge, utan uppmanade Scrooge att fatta uti hans mantel, och då
Källa: Project Runeberg ·
