Sida 68
ilade han fram öfver heden, — hvarthän? Det var väl icke åt hafvet? Jo, åt hafvet. Scrooge såg, när han kastade en blick bakom sig, till sin fasa landets ända, en rysvärd klipprad, breda ut sig bakom dem, och hans öron döfvades af vågornas dan, när de brusande ocb skummande bröto sig mot de hålor, de sjelfva urgröpt, och i sitt raseri tycktes vilja uudergräfva jorden. På ett klippref, ungefär en mil fran stranden, hvilket hela året om öfverspolades och piskades af de skummande böljorna, stod ett enstaka fyrtorn. Kring dess fot hängde sjögräs i långa festoner, ocb storinfoglar, födda af vinden, hade man kunnat tro, likasom sjögräset näres i vattnet, fladdrade kring tornets spets, likasom vågorna sköljde dess fot. Men till och med bär hade två män, som skötte fyren, tändt upp en julbrasa, som ur den trånga fenstergluggen på muren kastade ett klart ljussken öfver det askgråa hafvet. De räckte hvarandra sina hårda händer tvärt öfver bordet, vid bvilket de sutto, önskade hvarandra rolig jul och drucko sin grog. En af dém, den äldre, hvars anlete var brynt af stormar och regn samt genomfåradt af ärr, stämde opp en kraftfull sang, som i ensamheten röstade öfver stormen sjelt. Och åter ilade anden bort, fram, fram öfver det dunkla, böljande hafvet, allt längre och längre, tilldess de slutligen långt ifrån alla kuster, såsom han sade till Scrooge, stadnade på ett skepp. De stodo bredvid rorgängaren vid rodret, bredvid utkiken vid bogen, bredvid officerarne pä vakten. De voro mörka, spöklika skepnader; men hvar och en af dem gnolade på en julsång eller hade jultankar eller talade sagta med sin granne om någon upplefvad julhögtid. Hvar och en om bord på skeppet, han måtte vara vaken eller sof-
Källa: Project Runeberg ·
