Sida 91
8!) tior. Men ögonblicket dereflcr bad hon Gud för- låta sig oek ångrade iivad hon sftgt. ”Hvad den haltdruckna qvinnan, som jag ta- lade om för dig i gar aftons, sade mig, närjag för- sökte bli insläppt till honom, för att föruså ho- iiotu till en veckas anstånd, och livilket jag ansåg blott som en undtlykt, på det han icke en gång skulle behöfva tala med mig, det var rena san- ningen. Han var då icke allenast mycket sjuk, utan han låg redan i dödskampen.” ”På hvilken kommer vår skuld att öfvergå?” ”Jag vet inlp. Men innan vi få veta det, sko- la vi fa in penningar, och, om vi än ieke skulle fa ihop den summan, så skulle det ändock vara bra stor olur, om vi uti hans arfvinge skulle fin- na en lika kjertlös och härd borgenär. I natt kunna vi sofva med lättare bjerta, Carolina.” Ja, deras kjertan voro lättare. Barnen tyst- nade, samlade sig kring föräldrarne och lyssnade uppmärksamt på det, hvaraf de litet förstodo. Delta hus hade blifvil lyckligare genom den man- nens död. Den enda känsla, som blifvit väckt genom hans död, var en känsla af glädje. ”I-åt mig nu se ömhet i sällskap med döden,” sade Scrooge, ”eller oek kommer det mörka rum, vi lemnadc, att alltid sväfva för mina ögon.” Anden förde honom genom flera för Scrooge bekanta gator, och Scrooge såg sig omkring der och bvar, för att se, om han icke skulle bli varse sig sjelf. De trädde in i Bob Cratehils hus, i samma hostad, som han besökt med den förra anden, och der såg han modern och barnen sitta omkring elden. De sutto tysta, alldeles tysta. De små sfo- jande Cratchits sutto stela som statyer i ett hörn och tittade upp på Peter, som höll en hok fram-
Källa: Project Runeberg ·