Jul-aftonen

flo för sig. Modern och liennes döttrar sydde; men icke ett ord vexlades dem iinellan. ”Ock han log ett barn ocb ställde det midt ibland dem.” Ilvar hade Serooge bort dessa ord? Drömt dem hade lian ieke. Säkerligen läste gossen dcui, när lian ocb anden stego öfver tröskeln. Men livar- före fortsatte lian ieke läsningen?” Modern lade sitt arbete pä bordet ocb betäckte sitt ansigte med sina bänder. ”Den lijerta färgen gör oudt i mina ögon,'’ sade bon. Färgen! Ack, stackars lilla Tim! ”Men det går snart öfver igen,” tilläde Crat- cbits hustru. ”Mina ögon tåras vid ljusskenet; men jag vill inte för allt i vcrlden visa er far tårar i ögonen, när han kommer hem. Det dröjer inte länge till dess.” ”Vid den bär tiden brukar lian eljest redan vara hemma,” svarade Peter och slog igen boken. ”Men lian går väl långsammare nu, än ban gjorde förut om qvällarna, mamma!” Alla voro lysta igen, lilldess modern med lugn ocb stadig röst, soin stapplade blott cu en- da gång, till slut yttrade: ”Jag vet, att ban gått fort, alt ban gått myc- ket fort med — med lilla Tim på sina armar.” ”Jag bar också sett del,” sade Peter. ”Ofta.” ”Jag också,” inföll en af de andra. Alla hade sett det. ”Ahja, ban var inte tung alt bära!” fortfor bon ocb höll ögonen fästa pa sitt arbete, och lians far älskade honom så mycket, all inte ban heller tyckte honom vara någon börda. — ack nej, in- gen börda. — Här kommer nu er far, barn!” Hon skyndade ut att möta honom, och Crat- cbit kom in med sin lilla ylleshawl, ban beliöf-