Julfrid: 1903

* JULFRID *

* 11 *

Missionsförbundets inkomster för såväl inre som yttre mission — d. v. s. äfven församlingarnas enskilda inkomster utgjorde under år 1902: 1,655,281 kr. 15 öre. Till Förbundets egen inre samt yttre mission har under tiden 1878—1902 insamlats 3,717,360 kr. 17 öre.

Man kan säga att detta är siffror som tala.

Måtte nu Herren i sin nåd bevara och välsigna Svenska Missionsförbundet, att det framgent må vara sin kallelse troget att bland jordens folk utbära Guds ljus och sanning.

Illustrationen å föregående sida utgör en interiör af Immanuelskyrkan i Stockholm, tagen under Svenska missionsförbundets 25-års jubileum den 11—14 juni detta år. I fonden synes konferensombuden jämte styrelsen, missionärerna och distriktsföreståndarna samlade. Det ståtliga templet är, högtiden till ära, klädt i festskrud.

A. Ohldén.

Jönköpings missionsförenings 50-års jubileum.

Mycket vore att säga om, hvad de andliga rörelserna i vårt land uträttat under de senast förflutna femtio åren. De hafva satt djupa märken på det allmänna tänkesättet och på den andliga odlingen hos hela vårt folk. Men därom kunna vi här icke tala, emedan vi då skulle föras för långt. Vi måste inskränka oss att söka med några ord fästa uppmärksamheten på deras verkningar i rent andligt hänseende, närmast med hänsyn till Jönköpings missionsförenings verksamhet.

De kommo till Sverige som en frisk vindfläkt, som ett starkt böljeslag, i midten af förra århundradet från England och Skottland. Underrättelserna om de kraftiga andliga rörelser, som uppstått i dessa fjärran länder, uppvärkte hos mången här hemma en ifrig längtan efter att en andens pingstvind måtte besöka äfven vårt land. Hans Jakob Lundborg reste öfver till Skottland för att på ort och ställe direkt studera den skottska frikyrkan och den fria andliga verksamheten i detta land, och han kom tillbaka, upptänd af en helig eld. Frukten af hans besök i Skottland blef stiftandet af Evangeliska fosterlandsstiftelsen.

Redan före honom hade dock den andliga lifsrörelsen i England nått Sverige genom andra personer, såsom den ryktbare engelske prästen Scott, hvars svenske lärjunge C. O. Rosenius blef ett mäktigt redskap i Herrens hand till Sveriges andliga pånyttfödelse.

Jönköpings missionsförening är en direkt frukt af Rosenii verksamhet. Hans skrifter funno i

Småland en beredd jordmån, och det traktatsällskap, som den 1 juni 1853 stiftades i Jönköping, och som sedan antog namnet Jönköpings missionsförening, syftade nog närmast att verka för spridningen af den af Rosenius utgifna tidskriften »Pietisten», som börjat utgifvas 1842 och alltså då hunnit sin elfte årgång.

Fråga vi efter kärnan i rörelsen eller, hvilket är detsamma, hvad som var syftet med föreningens verksamhet, så träffa vi genast på tvenne hufvudpunkter däri. Vi kunna säga, att de riktade sig den ena utåt och den andra inåt, och det är svårt att afgöra, hvilkendera af dem som mest bidragit till rörelsens utbredning och gifvit den varaktighet. Båda voro oppositionella, och striden gällde sålunda en frigörelse i dubbel måtto.

Utåt var rörelsen riktad mot det gamla kon-ventikelplakatet, som förbjöd lekmän att samlas till uppbyggelse och till bedrifvande af kristlig verksamhet, med mindre än att en präst var närvarande och ledde sammankomsten. Prästerskapet kämpade hårdt för att få behålla detta medel-tidsprivilegium och nöjde sig icke med att kämpa med andliga vapen för att hålla folket kvar i ett omyndighets- och af prästen helt beroende tillstånd, utan det litade till den världsliga makten, när ingenting annat hjälpte, och lät lagfora dem, som voro nog djärfva att, trots förbudet, anordna andliga sammankomster. Många kastades för detta i fängelse, pöbeln upphetsades i städerna mot predikanterna o. s. v. Men bågen spändes för hårdt och brast. Underdomstolarnes utslag beträffande dem, som dömts för brott mot konven-tikelplakatet, fingo till sist i mängd ligga oafgjorda i Högsta domstolen i åratal, och när år 1858 den olidliga förordningen ändtligen upphäfdes, så att Rosenius i »Pietisten» kunde skrifva: »Det är nu icke längre ett brott att samlas i Jesu namn», så väckte denna underrättelse ett stilla jubel i hela landet bland alla kretsar, där det fanns ett vaket andligt intresse.

Men ännu i tjugo år måste kampen fortsättas, ty icke förrän 1868 blef det »riktigt» slut på hela konventikelplakatet. Så segt hade det prästerliga motståndet varit mot lekmännens själfständiga inflytande beiräffande kristlig verksamhet.

Den andra kärnpunkten i rörelsen gällde lärouppfattningen. Vi erinra oss från den tiden benämningarna »den lagiska riktningen» och »den evangeliska riktningen». Rosenius företrädde den sistnämnda. Han framdrog från Luther dennes förnämsta lärosats om rättfärdiggörelsen af tron, som under tidernas lopp fördunklats af en förkunnelse, som gjorde lagens eller gärningarnes rättfärdighet till det förnämsta i kristendomen, hvaraf skapades å ena sidan hos de mera högre lagren en själf belåten fariseism och verkhelighet och å andra sidan nere bland det ringare och fattigare folket en ständig fruktan, ett tvång och en bundenhet, som förtog all glädje och trosvisshet i själen.

Mot denna tunga lagträldom trädde Rosenius upp och ställde i ny belysning den evangeliska