Sida 12
* 12 *
* JULFRID *
uppfattningen om frälsningen af nåd genom tron utan lagens gärningar såsom den förnämsta och viktigaste artikeln i hela trosläran.
Man läste i »Pietisten» dessa nya förlösande sanningar och man hörde dem förkunnas från de nya talaresto-larne vid konventiklarne. Det var som om man vaknat upp ur en lång och tung sömn, man undrade och frågade, halft rädd, halft glad: är detta möjligt? Predikan gick icke längre såsom förut ofta öfver människornas hufvuden utan orden trängde rakt ned i åhörarnes hjärtan. Den kristen som predikanten målade, var icke längre ett tanketing, något högt, obegripligt, som man visserligen kände ett slags vördnad för och som man kunde sucka efter och skåda långt borta i fjärran, men som aldrig kunde blifva en verklighet, utan den nya bild på en kristen, som nu målades, var en lefvande människa, en fattig syndare, som på pricken liknade åhöraren själf. Och denne bjöds att gå fram till nådastolen sådan han var för att blifva frälst af nåd, ja han var, betonades det i öfver-måttet af glädje öfver evangelii [-n}'-framdragna-] {+n}'- framdragna+} ljus, redan frälst i Kristus.
Det var en predikan som på den tiden i synnerhet smälte och vann hjärtan. Lägger man härtill, att det nya predikosättet var helt annorlunda än det gamla, i det att de nya predikanterna i sin framställning rörde sig omkring åhörarnes personliga behof, satte sig in i deras känslor och föreställningar och deltogo med dem i deras dagliga strider och bekymmer, i stället för att måla en tom, abstrakt bild af en kristen enligt ett linjerakt lärobegrepp, så fattar man något, hvarför rörelsen blef så stark och vann en sådan utbredning som fallet blef. Skillnaden i predikosättet betecknades på den tiden med uttrycken > predika om Kristus» eller »predika Kristus». I ena fallet var formen det viktiga, i andra fallet lifvet. Detta förklarar, hvarför det nya segrade och det gamla gick under. Åhörarne fingo bröd i stället för stenar och kände sig fria i stället för nedtryckta och bundna efter att hafva hört predikan.
Till de segrar som vunnos i landet så väl mot kon-
S. A. Stridbäck, K. P. Toll, J. P. Johansson, Karl Petersson, Klas Rydberg, Jönköping. Slagetorp. Sonarp. Sandsjö. Grimstorp.
Gustaf Eriksson, K. G. Björk, August Ågren, J. P. Lindberg, Jönköping. Liared. Värnamo. Hvetlanda.
Gustaf Sandvall, Martin Karlgren, Anders Hultman, Lannaskede brunn. Eksjö. Falköping.
Per Sjö, Thure Wennberg, Karl Svensson, Walfrid Andersson, Tenhult. Huskvarna. Värnamo. Skede.
ventikelplakatet som mot den lagiska lärouppfattningens anhängare har Jönköpings missionsförening bidragit på det kraftigaste genom de framstående och begåfvade lekmanna-vittnen som utsändts som talare, en Karl Johan Lindberg, en Svening Johansson, en Anders Hultman, en Samuel Johansson och andra. Och ej minst gaf häradshöfding Odencrants nobla personlighet förtroende åt föreningen. Bland ett fåtal ädlingar i landet, som hade gripits af en ädel hänförelse för folkets andliga frigörelse, var häradshöfdingen Th. H. Odencrants på Torpa invid Jönköping en af de mest kända och inflytelserika. Han åtog sin ganska snart, sedan föreningen blifvit bildad, att blifva dess ordförande och ledde den med frimodighet, kärlek och
visdom ända till sin död 1886.
Föreningens predikanter, i början några få till antalet, sedan flera, drogo från kvartalsmötena i Jönköping fyra gånger om året ut på landsbygden för att höja korsets fana, och när kvartalet var slut och de, likt bien, som återvända till kupan med den från fälten samlade honungen, kommo tillbaka till Jönköping, hade de ständigt nya, glada underrättelser att bringa sin ordförande och sin styrelse, om huru evangelium under kvartalet vunnit nya vänner och lade fram nya ansökningar om att föreningens predikanter skulle komma och besöka nya platser. Dessa kvartals-möten voro oförgätliga högtidsstunder på det kära Fridhem i Jönköping, där styrelse och predikanter och enskilda missionsvänner samlades efter de offentliga mötena i missionshuset. Föreningens verksamhet var ett sant segertåg. Sammankomsterna, som i början höllos i torpstugor och liknande små hus, flyttades snart fram till gårdarne, sedan till skolhusen, kyrkorna och egna missionshus, som nil resa sig i tusental i landet och vittna om rörelsens omfång och kraft. Föreningens predikoplatser uppgå nu till öfver sjuhundra. De äro belägna i Småland, Västergötland och Östergötland. Äfven andra landskap ha föreningens predikanter tidtals besökt mer och mindre regelbundet.
Detta om det yttre. I fråga om det inre, hvilken be-
Källa: Project Runeberg ·