Sida 26
* 26 * * JULFRID *
Det var efter ett sådant lif som detta och de tecken, som för öfrigt tycktes visa detsamma, ej underligt, att kejsar Nero länge betraktades som den personlige Anti-krist. Det torde vara svårt att uppleta någon större motsats till frälsaren i världshistorien. Den senare utgaf sitt lif från början till slut för andra i själfupp-offrande kärlek och hade för egen del ej »en sten, där han kunde luta sitt hufvud till». Den förre lefde så helt för sig själf och sitt iordiska lifs tillfredsställande, att han knappt unnade någon mer att lefva, om ej för att vara ett medel till detta hans måls fyllande, och när frälsaren dog på korset, oskyldig för skyldiga, dog Nero såsom den stora skulden till sitt och många andras olyckliga slut.
Och dock var han, som ofvan nämnts, en människa som vi, utgången från samme evige fader och bestämd för samma saliga mål. I hans inre rörde sig nog också, i synnerhet under hans tidigare år, mänskligare känslor och böjelser än de som sedermera kommo till utbrott hos honom. Ja, historieskrifvaren Tacitus, som omtalar, att han vid afskedet från sin moder, innan han lät mörda henne, slöt henne i sin famn och kysste hennes mun och barm, undrar, om han däri bör se en föreställning, drifven till sin höjd, eller om icke »sista åsynen af den till sin undergång hastande modern höll sonens hjärta med att dess vildhet kvar hos henne».
Hans sinne för de sköna konsterna tyda också på ett inneboende ädlare drag hos honom än dem som kommo till synes i de sätt, hvarpå han sökte tillfredsställa detta sinne. Men ack, den konsten, den konsten! Huru har den ej dyrkats som gud och huru tillbe-des den ej ännu i dag af många som sådan! Men på hvilka afvägar har den ej fört människan! Huru ha ej bland annat genom den många kommit så långt bort ifrån den lefvande Guden, att de med Nero varit färdiga att ropa på sin dödsbädd: Hvilken konstnär dör icke i mig!
Neros mest framträdande drag, det för hvilket han blifvit sorgligt känd genom häfderna, var grymhet. Se till att icke äfven du inom ditt bröst bär på något stycke af Nero' grymhet i något afseende, som du kanhända ej tänkt på eller varit vaken öfver, mol dina närmaste i ditt hem och din omgifning, mot någon eller några bland dina släktingar och vänner, mot dina medmänniskor i öfrigt och dem du på ett eller annat sätt kommer i beröring med, grymhet genom hvad du'gör eller genom hvad du underlåter att göra — se tillj det nu Hjul, närQdu ställt det som.bäst^och angenämast för dig själf, se tilljdet alla dagar!
;7imn. ■■ i
Torparens vittnesbörd.
Guds ord är lefvande och kraftigt ocli skarpare än något tveäggadt svärd och går igenom, till dess det åtskiljer lif och anda, leder och märg, och är en domare öfver tankar och hjärtats uppsåt.
Ebr. 4: 12.
En fattig torpare under ett bruk i V. hade genom evangelii predikan kommit till bekymmer om sin siäls frälsning. Han bekände sina synder, fick frid med Gud och började vittna om honom, som hade fört honom ur mörkret till sitt underliga ljus. Snart blef genom torparens enfaldiga vittnesbörd om Herren några själar vunna för Gud. Dessa samlades på lediga stunder i torparens hem för att gemensamt bedja och åkalla Herrens namn. Den lilla skaran ökades och andades frid och endräkt. Så ofta de kunde få predikanter, mottogo de sådana, och Herrens ord verkade på mångas hjärtan. Men brukets inspektor, en myndig herre, tyckte icke mera om sin torpare sedan denne börjat vandra den nya, lefvande vägen, som heter Jesus. Han varnade torparen för den fara som hotade honom, ifall han fortfor med sitt »läseri». Men torparen låtsade sig ej höra det, utan fortfor som förut att samla folk hem till sig.
En dag kom inspektören till torparen mycket ond ocli sade: »Jag ser att du fortfar med dina läsaredårskaper. Vill du nu sluta därmed eller vill du flytta?»
»Jag vill ingendera delen, käre inspektor.»
»Ja, men jag säger dig nu för sista gången, att om du ej upphör att samla folk hem till dig, så är du ledig till afflyttning nästa 14 mars. Kom i håg det; det är mitt sista ord.»
»Ja så», sade torparen och drog en djup suck.
Torparen fortfor dock liksom förut att förkunna Guds ord i sitt hus för dem, som ville höra det, och åhörare var det ej brist uppå. Folket började att bekänna synder och ropa efter nåd.
En dag kom en af brukets underhafvande in på kontoret och begärde få tala enskildt med brukspatronen. »Nå, hvad vill du, min gubbe», sade patronen.
»Jag vill omtala för herr brukspatronen, att jag har stulit skog ifrån honom och beder ödmjukast om förlåtelse samt att få ersätta skadan med penningar.»
»Hvad säger du, har du stulit skog ifrån mig?»
jJa tyvärr, det har jag gjort.»
»Hur besynnerligt det där», mumlade brukspatron för sig själf. »Han kommer själf och anger sig för stöld.»
Efter en stunds funderande sade han till torparen: »Jag har inte tid att höra på dig längre i dag. I morgon har jag bättre tid. Gå!»
Mannen var knappt utgången förrän en smed kommer in och begär att få tala vid brukspatronen.
»Hvad vill du?» sade brukspatronen något vresigt.
»Jag kommer för att bekänna en synd.»
>HÅ!
_ - ' '
Källa: Project Runeberg ·