Sida 27
* JULFRID
»Bekänna en synd! Hvad är det för en synd?»
»Jag har stulit järn från herr brukspatron. Käre herre, förlåt mig. Jag vill ersätta skadan dubbelt. Förlåt mig »
»Har du stulit järn?» inföll brukspatronen.
»Ja, tyvärr har jag det.>
»Hvarför har du gjort det?»
»Djäfvulen bedrog mig, herre. Girigheten är en rot till allt ondt. Förlåt mig.»
»Jag skall resa bort, har ej tid att höra på dig nu. I morgon skall jag kalla upp er bägge två.»
Andra dagen kom gårdens rättare upp och sade: »Bäste herr brukspatron, jag vill tala om en sak, som länge legat på mitt samvete.»
»Hvad är det för en sak?» sade patron, som anade hvad saken gällde.
»Jo, jag har varit hos herr patron i 7 år, och under dessa år har jag ofta handlat oärligt mot min husbonde. Jag har haft magasinsnyckeln om hand, och hvarje år har jag stulit litet spannmål, som, då jag nu lägger allt tillsammans, utgör flera tunnor. Käre herr brukspatron, förlåt mig. Drag af på min lön tills skadan blir fullt godtgjord. Jag lofvar att aldrig göra så mer. Gud, bevare mig därifrån!»
»Nå, men hvad i all världen kommer åt mitt folk», utropade patronen, s Den ene har stulit skog ifrån mig, den andre järn, den tredje spannmål, och så komma de och angifva sig själfva. Det där är besynnerligt. Jag tror, I ären vänstervridna allihop under bruket här, eller hvarifrån komma sådana griller? Hafven I förlorat ert förstånd, eller hvad fattas er?»
»Nej, herr brukspatron», svarade rättaren, »vi börja just nu på att rätt bruka det förstånd, som Herren Gud har gifvit oss: 'hvilken som syndar, han skall dö', ty syndens lön är döden. Vi hafva länge nog lefvat i synd och orättfärdighet. Det är tid att sluta därmed, om vi icke skola evinner-ligt förgås. Vi hafva bekänt våra synder inför Gud. Vi vilja ock bekänna dem inför människor för att få lättade samveten och åtnjuta frid med Gud och människor.»
»Ja, käre du, jag har ej tid att höra på dig längre, men säg fort hvad som är orsaken till att du och de andra, som varit här i samma ärende, ha kommit på sådana tankar, att själfva angifva er för brott, som I begått? Hafva prästerna genom stränga predikningar skrämt upp er, säg?»
»Nej, visst icke herr brukspatron. Saken är den, att, som herr patron kanske vet, vi ha samlats i D. hos torparen R., som föreläst ur Guds ord och utlagt ordet på enfaldigt sätt; stundom ha äfven 'kolportörer' talat där — och så har Guds ord träffat oss och vi hafva vaknat upp ur syndens mörker.»
>Är det på det viset», inföll brukspatronen. »Ja, jag skall snart kalla upp er alla tre, så få vidare rådgöra med hvarandra.»
Några dagar därefter kom torparen R. och begärde få tala vid brukspatronen.
»Hvad vill du, R.?» frågade han.
»Jag skulle ödmjukast be herr brukspatron att få låna ett par oxar i dag.»
»Hvad skall du ha dem till?»
»Jag skall köra flyttsaker.»
»Hvem åt då?»
»Åt mig själf.»
»Skall du flytta, R.?»
»Ja, tyvärr, det står så till.»
»Hvem har sagt att du skall flytta?»
»Det har inspektören sagt.»
»Hvarför har inspektören sagt det?»
»Jo, därför att några ha samlats i mitt hem för att läsa Guds ord. Han har varnat mig förut, men, då jag måste mer lyda Gud än människor, så vardt han ond och sade upp mig.»
»Ja, men jag säger, att du skall icke flytta. Gå du hem och sköt dig hädanefter som hittills; när eder läsning af Guds ord halden verkan med sig, att folket blifver ärligt och stilla, då mån I gärna läsa. Är din bostad otillräcklig, så kom fram till bruket, där skall du få rum som räcker till. Gå nu hem! Några oxar till flyttning får du visst icke.»
»Tack, käre herr brukspatron!», utropade torparen. »Gud välsigne honom!» Och så gick han till sitt hem och fortsatte som förut med att föreläsa ur Guds ord.
Utrymmet i hans bostad blef snart nog otillräckligt för sammankomsterna. Han fick därför, enligt brukspatronens löfte, hålla uppbyggelsemöten a framme vid bruksgården, och det lilla kornet växte" upp till ett stort träd. Herren vare lofvad evinnerligen!
XXX.
Si, han kommer, vär Messias! Himlen jublar, vi befrias Från förbannelse och nöd. Ende sonen stiger neder, Evig frälsning han bereder Åt en värld i synden död.
Ära, ära uti höjden!
Högt ur hjärtat stiger fröjden,
Ty han född därinne är!
Han som famnar himlen, jorden,
Han min julefröjd är vörden,
Är mitt allt i alla här! ERIC.
Källa: Project Runeberg ·