Sida 8
solnebgAwg.
Se solen går ner! Kanske sista gång För mången som ser därpå. Och vinden susar sin aftonsång Och vågorna sakta slå. Jag står på stranden Och ser mot randen Där solen i hafvet sänker sig. Tänk, gick hon för alltid ned för mig!
Jag önskar det ej, jag blott tänker så Och ser på dess sköna klot, Som rullar kring i det djupa blå, En slaf för sin Herres fot. En väldig flamma! Vi båda stamma
Dock säkert hän ifrån samma hand, Fast jag är ett litet, litet grand.
Hvad ville jag säga till solen då? Jo, tack att du lyst på mig! Med fröjd jag sett dig ur östern gå Och löpa din ljusa stig.
Du jagat natten Kring land och vatten, En Herrens låga bland fästets hår, En skönhetens, ljusets missionär.
Du
smält våra isar i vårens tid, Fyllt skogar och rymd med sång, Gjort morgonen full utaf ljus och frid, Oss tjust med din nedergång. I daggens droppar, / blad och knoppar, I skördar, färger och glans och ljud
Du bar oss lifvets och glädjens bud. — ®
Och skulle jag icke dig skåda mer Från jordens kvällande strand, Så lägger jag hår en blomma ner Och slänger en kyss mot din brand. Ett barn af dagen, I blodet tvagen
Mot himlen ilar min frälsta själ. — Du jordens sjunkande sol, farväl!
C. B—g.
Källa: Project Runeberg ·