Sida 9
Några jubileumsmöten 1903.
Svenska Missionsförbundets 25-års jubileum.
Genom de mäktiga andliga lifsrörelser, som allt sedan Georg Scotts och C. O. Rosenii dagar brutit sig fram bland vårt folk, hafva mycket stora andliga välsignelser tillförts detsamma. Skaror af människor hafva genom dessa rörelser frigjorts från syndens och lastens bojor och börjat vandra i ett nytt lefverne. Och att detta har återverkat till välsignelse på samlifvets alla områden både i timligt och andligt hänseende är uppenbart. Men som en särskild frukt af dessa andliga rörelser kunna vi nämna missionsverksamheten såväl i hemlandet som i hednavärlden.
Till en början fann det kristna folket i vårt land en föreningspunkt i detta arbete i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen. Men efter det stora andliga genombrottet på 1870-talet började tecken snart visa sig att någon ny, friare organisation skulle framträda. Genom lektor P. Waldenströms verksamhet i tal och skrift med den bevingade frågan: »Hvar står det skrifvet?» som lösen, hade de troende mer och mer blifvit införda i skriftens lära om försoningen, rättfärdiggörelsen, nattvarden och Guds församling. Man sökte till en början samarbete med Stiftelsen. Och särskildt bemödade sig lektor Waldenström om att inom detta missionssällskap förena alla missionsvänner, men förgäfves. När så slutligen Stiftelsen nekade att i sin tjänst anställa unga, troende män, som kände sig af Gud kallade att med evangelium utgå till hedningarna, men ej i allt kunde för sitt samvetes skull förbinda sig till Augs-burgska bekännelsen, då kände man, att något snart måste göras. Och det viktiga steget togs vid det stora predikantmötet i Stockholm 1878. Därom skrifver d:r E. J. Ekman i Svenska missionsförbundets jubileumsskrift följande:
»Det viktigaste af alla beslut, som fattades vid detta predikantmöte, var stiftandet af Svenska Missionsförbundet. Under mötesdagarna, sedan den offentliga diskussionen var slutad, samlades ombuden till långt in på nätterna för att öfverlägga om, hvad som kunde göras. Lektor Waldenström närde in i det allra sista hoppet om, att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen skulle gifva efter och låta reformera sig.
Natten mellan den 1 och 2 augusti hade ombuden varit samlade öfver midnatt. Man åtskildes och gick hvar och en till sitt för att njuta hvila för att dagen efter åter sammanträda. Men för mången blef det nog föga sömn den natten. Hufvudet var fylldt af tankar, och man längtade att komma till något afgörande. För de flesta var
det klart, att det icke var något att vänta från Stiftelsens sida.
I hushållsskolan vid Jakobsbergsgatan bodde några af de ledande männen. Tidigt på morgonen efter att hafva åtnjutit några få timmars hvila samlades dessa, tre till antalet, till bön och meddelade hvarandra sina tankar. Det var, som om i denna morgongryningens stund allt legat klart med hänsyn till det steg som borde tagas. Det allmänna mötet fortsattes den 2 augusti, men, under det att detta pågick, samlades ombuden — de voro då ej så många — i en undervåning i Betelkapellet. Waldenström satt kvar i den stora mötessalen, där det offentliga mötet hölls.
Sedan ombuden samlats och man haft ett bönemöte, utsågs kapten C. Kollinius från Göteborg till ordförande. Efter en stunds diskussion konstituerades på förslag af E. J. Ekman ett missionssällskap under namn af Svenska Missionsförbundet. När ordföranden framställde proposition på det framställda förslaget och denna besvarades med ett enhälligt ja samt ordförandens klubba kraftigt föll, stadfästande beslutet, så föllo ock ögonblickligen alla på sina knän och utgöto sina öfverfyllda hjärtan, den ene efter den andre, i lof och tacksägelse till Herren. Intet öga var torrt; man kunde knappt tala för glädjetårar. Det var ett ögonblick så betydelsefullt, så mäktigt gripande, att ingen af de närvarande skall kunna glömma denna evighetsstund inom tidens råmärken. Man kände, att Herren sagt sitt ja och amen till detta beslut.»
Ett missionssällskap var sålunda bildadt i vårt land utan någon skrifven bekännelse eller lärodogm som samlingspunkt och grundval. Kristus, den personlige frälsaren och lifvet i honom, vore de enande krafterna. Detta är den grundval, hvarpå Svenska Missionsförbundet hvilar. Och samma fria evangeliska grundsatser, som voro bestämmande vid Förbundets bildande, har det allt sedan troget vidblifvit. Lifvet i Guds sons tro är fortfarande det enda villkor, som uppställes för medlemsskap i dess församlingar.
Förbundet har haft en mycket stor framgång. Öfver 1,100 församlingar med ett medlemsantal af nära 85,000 äro nu anslutna till detsamma. Antalet ordinarie predikanter är 629, tillfälliga 983. Missionshusens antal uppgår till 1,170 med ett sammanlagdt värde af 7,633,813 kronor. I 2,326 söndagsskolor undervisas 105,690 barn af 4,181 lärare.
Förbundet bedrifver mission i Lappland, Ryssland, Kaukasien, Persien, Nordafrika, Kongo, Östra Kina, Kinesiska Turkestan. På dessa olika fält arbeta omkring 100 manliga och kvinnliga missionsarbetare. Sjömansmission bedrifves äfven i London och Sunderland.
Thor Hartvig Odencrants.
Källa: Project Runeberg ·