Sida 71
och för s!g (och då heter del Rum) doofc Vä seo, möjlig-het af egna Förmer. Genom dessas sittande och sättandet.af 8ig i dem går det just den eviga Väscndtiig-liet till mötes som med sitt innehåll yill impregnera det, såsom sin Form. Aningen, längtan, hiatus efter det högre reala framträder just genom Formernas sättande och Rummets sättande af sig i dem.
Formerna äro två, såsom alltid. Den ena, Första: rent Utom och Negation; den Andra: erkännandet, att denna Fo?m icke är evig, dess oflring, för-änderligbet, förgängelse*
Första Formen: rent Utom och Negation i afse-ende på Rummet är
Gräns, af Ruclides upptagen bland definitionerna, ehuru dess begrepp förekommer uttryckligen i den 3;dje och implicite finnes öfver allt. Icke heller är den, såsom der angifves, «det yttersta», utan det, som bestämmer detta sjelft; det rena Utom; icke heller «af Någonting», emedan Ting sättes först i och genom begränsningen, betingandet. Dessutom är detta nttryck för allmänt ocb ger en metapliygisk, i stället för mathematisk, definition.
Den Andra Formen är den Förstas, är Gränsens, förgängelse, föränderligbet, i rummet nämligen, — ty hvarom är annars här fråga? — således flyttbarhet. Detta ligger till grund för och utgör i sjclf-va verket begreppet
Storlek, som förutsätter Gräns (enligt KjeU lins ganska riktiga anmärkning till 1 Def., i 5 Bokeir af hans Geometric), — men, för att upphäfva denna
Källa: Project Runeberg ·
