Sida 72
n
såsom bestående. Detta är den mening', som i sjelf-va verbet ligger till grund for det vanlign talet om öklighet eller mmskligliet, hvilket sjclft eljest synes förutsätta de begrepp, som det vill förklara: Storlekens ocli Storhetens.
Då nu Rummet sätter sig i dessa sina Former, uppkommer först
Figur (Väsen i första Form), Rum i begränsning. Heter hos Euelides alltför allmänt: d et, som är inneslutet inom en eller flera gränsor; sedan
Storhet (Väsen i andra Form), Rum i storlek, Rum i afseendc på storleken beträktadt; ej mer öklig-heten och minskliglietcn, utan det ökliga och min&k-liga sjclft. —
Construction af de Geometriska Dimensionerna:
Gränsen, Rummets Första Form, är i och för sig dock Väsen, möjlighet af egna former. Frän Rummets synpunkt, såsom dess Form, kallas han Gräns; men från sin egen, der han tager sig sjelf, såsom medelpunkt, väsende, egen form-möjlighet, «-gen begränsnings-möjlighet, således ännu egen oändlighet, kallar lian sig
Utstr äc kn i n g : som icke är Rummet, men i Rummet, förutsätter och mätes af dess begrepp, varande just dess begränsning, men det positivå, väsendtliga och sjclft oändliga deri. Men «Unbc-gränztlieit» är «Bcgränzbarkeit». Derföre sätter Utsträckningen tvenne Former, för att sedan i dem sät*
Källa: Project Runeberg ·
