Sida 111
HP .
M r c enigheten ar icke blott en trefaldighet i den ende Gudens förhållande till terlden, d. ä. | Hans timliga varelse, utan tillika en jtrefaldighet i Hans eget eviga väsende: den utgör» så betraktad» Hans förhållande till sig sjelf. Dock äro dessa båda förhållanden ieke söndrade från kvarandra» Den eviga trefaldigheten är den timligas grund; den tb#* liga är den evigas reflex» likasom tiden i allmänhet är evighetens»
Om jag nämner den trefaldighet, som i växtens gestalt finnes af rot, stam ock krona, så är det(U visserligen blott ett ofullkomligt exempel, men }ikvål — åtminstone såsom liknelse — förklarande. Utan liknelse oeh i allmänhet uttryckt» innebär k varje Lif dessa tre ting* 1:0 en inre fördold Grund, ett upphö t till lif; 2:0 dess utveckling oeh framställning såsom Gestalt; 3*o Förhållandet mellan lifsprincjpcin och lifsgestaben, som fulländad! framställer sig i lifg-rörelsen»
Sin högsta betydelse måste denna trefaldighet få, der lifvct är förUaradt i am friUbct såsom gudomligt. Gud är en lefvande Gud, derföre måste vi uti Honom skilja mellan ett evigt llpphof, en evig Uppenbarelse och gestalt, en evig Ande af bcUietvcL ä. helighet. Då det äudligaJifvet kfett ex&terar vid sidan af ett annat ändligt oeh betingas derutaf, has
Källa: Project Runeberg ·
