Sida 112
m
God deremet villkoret för sin varelse allenast t oek af sig sjclf. Det ändliga lifvets Grund livilar på Och fäster sig vid nägot annat; det ändliga lifvets Gestalt bindes och fattas utifrån; det ändligarlifö vcts Rörelse går utåt, går ifrån sig sjelf, tills lifvet ändtligen i döden blir ifrån sig kommet; men Crud såsom oändlig bar icke sitt' upphof af något an» Hat, sin gestalt emot något annat, sin rörelse till något annat. Han är sjelf, hel och odelad, sitt he* la Upphof, sin hela uppenbarelse, sin hela förkla» ring i andanom.
Detta är Gnds trefaldighet i Hans eviga väsende* Genom denna trehct är Gud en personlighet* Om tre personer kunne vi tala blott så vida, som Gud ju är lcfvande Person både i begynnelsen, i midten och i slutpnnkten af sin eviga lifsutveckling*
En liknelse till detta förhållande kunna vi finna i naturen* Man kan säga, att hvarjc enskild del af t. ex. en växt, en blomma, är blomman sjclf i det enskildta momentet af hennes utveckling» Också, ju fullkomligare en blomma är, desto mer närmar sig hvarje enskildt partie af henne till cha-racteren af en sjelfständig blomma* I den mensk-Ega organismen visar sig detta ännu klarare, och man vet, huru t. ex. ögat kan vara utbildadt likasom till en egen personlighet, icke blott känbar för andra, utan äfven för en sjelf. (Novalis.) Ändtligen, inom andens region, hvem är ett blott Jag och icke tillika sitt eget Du? — Jag i viljan, du i förnuftets sjelfbesinning; meg det gifves ett tredje»
Källa: Project Runeberg ·
