Sida 114
iVagra säga, att Gud skapat yerlden a t kärlek till henne, för hennes lycksalighet^ ändra, af kärlek till Sig, för Sin ära* Borde mail ické söka inidteiå i en evig Medlare ock säga, att skapelsen är för Sonens skull; såsom en kärlekens skänk till Honörn af Fadren? 1 Honom njuter Fadrén sin ära utaii sjelfviskhet; i Honom älskat* Han Verldéii iitaii sjelf-förnekelsé-
Säga vi, att vériden är skapad genom £>onén, så ligger skänken just deruti, att hon gifves Hon o ni att skapä. Skäbken har sin betydelse, icke såsom död, färdig sak, utan såsom grund för Verksamhet och föryärfning.
Har nu Gud från början älskat yerlden för Sonens skull, är det icke yidare äfven för Sonens skull; som Han yredgas öfver hennes brottslighet? HurU skulle Han då kunnå förlåta för annat, än samfflä Sons skull?
Att det är Söncn, hyilken äfven ursprtingligeti såsom Medlare förenar oss med Gud, derpå gifves det högsta bevis, då Han, såsöiii Försonare, å nyo förenar sjelfya den fallna meimiskan med Fadren. Att det åter lika visst är Sonen, bvilken likasom träder emellan och skiljer syndaren och Gud, vinner sin slutliga bekräftelse, i det Han, med af Fadren öfverlåten magt, uppträder såsom den förbar* dades Romare. *
Källa: Project Runeberg ·
