Sida 117
t*ud kan icke vara vred; det strider emot Hans eget väsende^ ty Han är Kärleken. Han är ock en enig Gud; derföre måste Han vara idel kärlek. Utan, likasom solens ljus blir smärtsamt för ett sjukt öga; så förvända de onda Hans inflytelse, och der-uti ligger på en gång deras synd och deras straff. Och, huru skulle Gud viya straffa menniskan, då Han sjclf skapat henne så svag? — Straffet är således o-mcdelbart förenadt med synden och sjelfgjordt; likasom den. Och en frälsning måste i första rummet innebära befrielse från synden. Befrielsen från syndens straff blifver bäraf en omedelbar följd. De Orthodoxa omvända förhållandet och påstå; att först - befrielsen Irån syndens straff är ett föregående, nöd-~ vändigt villkor; deraf följer sedan befrielsen från
* synden. Befrielsen från syndens straff sätta dc uti en tillfyliestgörclse; men denna blir i afseende på menniskan ett yttre, främmande, hvaremot syn-
* den är ett inre ocb eget; i Guds väsende uppstår en splittring mellan Fadren, såsom fordrande räkenskap, och Sonen, såsom gifvande densamma.
'Huru helgelse eller befrielse från synd skulle följa på en sådan befrielse från straff, kan icke lätt inses. Tvärtom måste tron på en främmande tillfyllestgö-relsc blott blifva ett hyende för syndasömnen.»
Källa: Project Runeberg ·
