Sida 121
åen är ej svaghet. Det innebär fastmer ursprungligen en oändlig styrka, att menniskan kan slita “och söndra kvad Gud förenat, och grunda ett nytt eget rike: förstörelsens. Ilvarföre ' fick uicuniskati denna styrka? Hon fick den, för att kunna bära fullheteu af Guds Öfversvinneliga nåd; — bon missbrukade don, för att bortkasta denna nåd ifrån sig och Tara «sig sjelfvan stark». Missbruket Tar oek hennes fel; ty i styrkan låg ursprungligen hennes mått, riktning och hållning. Också framställes fallet i Bibeln, icke såsom en svaghet, utan såsom ett öfvermod, såsom en kraftansträngning, så onaturlig, så svår, att den ej är en endas verk, utan fordrar en sa mm ans värj n i n g.
Om synden visar sig såsom svaghet, är detta icke -längre ursprunglig synd, utan tillhör redan syndens -straff. Denna slapphet kan ej förklaras annat än såsom följd af en förutgången öfverdrifvcn och brottslig kraftyttring. Dock är bon icke bvad man kallar ett naturligt straff, litan ett af Gud skickadt. 1 grunden är denna svaghet icke annat än en mer eller mindre dold förtviflan om salighet, grundad i en o-emotståndlig käusla af Guds straffande rättvisa, hvar-forntan menniskan icke skulle vidare dröja i syndens ijenst, då hon redan i första ögonblicket rönt dess tomhet. Om detta är sannt, så är det just Guds gfraff och känslan af Hans vrede, som gör att menniskan ej kan återställa det förstörda förhållandet s det är lagens förbannelse, som gör återgången från syn-dén omöjlig.
Källa: Project Runeberg ·
