Sida 120
lan God och mcnniskaa måste vara Is än b art {or Gud, öfverser man, då man begagnar lilsnelscn om solljuset. Ljuset är ett blott ämne utan sjelfständig* het, som blott ger lif, ej sjclft bar lif, något, sona. blott ses ocb kännes, men sjelft ej scr och känner: och det är derförc, som det är likgiltigt, buru det helst tages och brukas. Sådan är ej vår Gud^ Han är cj ett blott lifsämne för verlden — Han. blcfve då blott Yerldssjäl — utan Han är person-, lig, lefver sjclf, Han ser och känner lika visst som Han ses och käunes.
I den sinnliga verlden är det ögat, som förenar* dessa egenskaper att på cn gång lysa oeh s e. Oek- * så är Gnd ej blott ljns, utan ett öga mot vårt öga. -Men ett öga är cj likgiltigt för beskaffenheten af den blick, som möter det; är denna arg, så måste dess egen tändas till brand och smärta»
Att Gnd kan vredgas, utgör jnst sjelfständig-beten oeh majestätet a T hans existens samt ger åt Hans kärlek betydelsen och värdet af en fri och ansvarsfull gåfva. En kärlek, som vore likgiltig oeh liknöjd, kura han behandlades, vore ingen kärlek.
Om én person, men också alltid blott en p^r* . son, kan vredgas, likasom blott en person kan ät- . ska, så måste oek vredens — likasom kärlekens — föremål egentligen blott vara en person. Men--, n i s k a n är person. Derföre, der hon syndar, kan hön blifva föremål för Guds vrede. Här gäller ej ursäkt; Gud har ej gjort menniskan svag. Syn-
Källa: Project Runeberg ·
