Sida 119
,jjco i kärleken, såsom elden i lifsvärtnen; men just der före inncbäres, förutsattes oeh fiunes kon der, nämligen såsom Öfvervunncn. Så är alltid fröjden i Gud ett: «fröjder Eder med bäfvande», Denna bäf-yan är således sjelf långt ifrån ett ondt, ett qval pch straff; likasom Guds nitälskan är långt ifrån vrede*
Att qval och straff inträda, det beror först på förvändning bos menniskan, nämligen på ömvändning af rätta förhållandet, så att hon vill hafva kärleken och fröjden, utan att grunda dem på det strän-jga allvaret och på Guds fruktan. Härigenom blifva, å ena sidan, kärleken och fröjden grundlösa ock o-heliga; å andra sidan blir strängheten, som bär träder i dagen, blottad från deras förmildrande omslutning och gör sig gällande i hela sin skärpa. Söndringen, d. ä. synden, är således menniskans, och straffet påkallas af henne. Dock är det icke hennes eget verk, ieke heller blott för henne känbart' Af Gud är den stränghet, som gör sig gällande, och då denna blir känbar för menniskan såsom straff, blir den likaså visst känbar för Gud —- denna känsla kalla vi vrede, Hon innebär smärta och sorg öf-v»r kärlekens missbrukade gåfva och rättvisans otill* fredsställda kraf, Men detta kraf är ej en kraftlös begäran, en tom fordran, ntan en lefvande magt att ^ifva sig verklighet och verksamhet, Och genom känslan af denna magt blir sorgen ej en fåfäng och fvag.klfgen, ntan brinnande ifyer, nit ocb vrede, 4 Penna nödvändighet;, att missförhållandet emeh
Källa: Project Runeberg ·
