Sida 153
OlH Sf. SlMONISMEN.
Saint Simonismens princip ar Statens limnAag till Kyrka.
■ Detta synes redan deraf, att den, ehuru af e* gentligen blott politisk syftning, likväl nppträder med anspråk på att vara religion. Denna dub-belbet gör kritiken bryderi. Men man reder sig, man betraktar den religiösa airen belt simpelt såsom yttre, tillfällig anstrykning, såsom en bisak, ocb aktar icke särdeles derpå. Dertgenom blir knuten visserligen beqvämt nog athnggen; men också går deri-genom ja st den tråd sönder, som skalle tjena till ledning genom systemets liela labyrinth.
Egentligen är det kela den nyare tidens sträf-van, som i St. Simonismen hannit derhän, att be-stämdt nttala sig. Medeltiden hade förnt arbetat på att göra Kyrkan till Stat. Den nyare tiden inträder med en reaetion från Statens sida, i det hvaije Stat böljar bilda sin egen särskildta kyrka, öfver hvilken Statens öfverhufvud tillegnar sig Snprematie.
Det är genom denna sin rot i tidens reella forhållanden, som St. Simonismen visar sig ntan tvif-vel vara bestämd att blifva ett vigtigt historiskt moment, antingen i sin nuvarande gestalt, eller, må bända, i någon annan mer utvecklad metamorpbose.
Hvad är det då, som skiljer Kyrkan från Staben, som står emellan dem och hindrar deras iden* 4ification? Det är Familjen.
Källa: Project Runeberg ·
