Sida 162
IG?
ning, tilldfeds man kommer till d e n högsta sanning», aom är ingenting. annat än sjelfva methodens eget rena och förmedlade begrepp. Denna blir således den högata normen för bedömandet, men eger i sig ingen sanning, utom den, att bon visar eu lögn. Här måste man också till slut stadna, men stadna i sjelfva den oupphörliga rörligheten.
Och härmed Öfvergå'vi till den Historiska åsigten, bvilken i sitt begrepp af personlighet genom en innerlig förening sammanbinder individualitet oeb nnivcrsalitet. Person kallas nämligen den, som utbildar sin individuella natur till en universa-Ktet oeb fen, efter lag bestämd, gestaltning, men t»U-Kfca i sig bar förmedlat universalitetcn Irån dennas objéctrva gestalt till en transscendentell, från en allmän, immanent rationalitet, till en individuell intcl-leetnaKtet. Då denna förening är långt skiljd från ea omedelbar och abstraet' identitet, så kan hon ej Vin iitiB beständig, lefvande, Historisk — handling.
Den, som efter denna idée om personlighet vill construera philosoplueus historia, finner nu, att man måsté tillägga bvar oeb en pliilo&oph förmågan att i sin individualitet ega oeb uppfatta tingens allmän-n a väsende, så vidt som hans individualitet genom historisk utveckling blifvit bragt till uuiversalitct *). Men härmed far man alldeles icke förstå den natur-
*) Denna HretorUlfe ntvecålinffbenämnes erfarenhet, v - tW mil, som ofta blifvit m Utföra tåd t, både af vänner och fiender.
Källa: Project Runeberg ·
