Sida 161
m
©ch stadigt föste* Och, likasom den förra kallades Eqlectisk af det skal, att den sökte sanningen i någon enskild t sats, L vilken den valt ur mängdens så kallas den sednare Dialeetisk, emedan den utesluter sanningen fr&n hvarje särskildt moment och lägger henne i ett visst allmänt begrepp, som går genom alla de särskildta momenterna*
Slutligen finner man i sjelfva denna dialeetiska utveckling äfven sanningens norm, om annars det hör få detta namn, som i sjelfva verket är ingenting annat än en oupphörligt upprepad vederläggning af en städse återkommande lögn*
Men, huru man än må benämna denna norm — sanningens, eller lögnens — så följer dock af den^ na immanenta dialectik, att hvaije systems sanning beror af den plats, det intager i den dialecti-ska utvecklingen* Hvarje moment har redan i sjelf-va sin ändliga natur b&de sin skuld och sitt straffs sjelft felar det, men utsäger också sjelft sin dom, upphäfver sig och öfvergår i sin motsats. Således måste, genom denua dialeetiska method, hvaije sednare system vara högre än de föregående, emedan det grundar sig på dem, och närmare sanningen, emedan det är deras sanning; ehuru —■ såsom nyss blifvit visadt — detta, att vara sanning af ett före-gående moment, i sjelfva verket är detsamma som att sannt visandet falska uti just detta moment. Hvart och ett högre moment väntar derföre, i sin ordniug, i ett sednare sin sanning, sin Nemesis, sin vederlägg-
Jijcllander, 11.
Källa: Project Runeberg ·
