Sida 167
feå, fett något förutsattes före sjclfva sitt sättånde. Allt sättande sätter något efteråt, och fortttslUniag eget rom blott i fråga om tvénne begrepp, kritka Jmda sättafe af samma princip.
1 allt detta Hegelska ligger egentligen Fiéhtia-nism eller transscendental Idealism. Hegel rörcr i samma cirkel $om Fichte* bar till utgångs- och änd* punkter samma lcke-jag (= Nichts) och abstracia »lag (i= Philodophie). Fiehte’s deduetion af bvarje moment i systemet utgick från nödvändigheten af flotta moment, såsom villkor för Jaget i dettas falla coticrctioti' Fichte anticiperade således på det éon-ereta. Hegel gör ingenting annat, då han deducerad hvarje nytt moment ur det förras abstraethet, d. v. s. nr desa inadaequata förhållande mot det i tysthet förutsatta concreta, till hvilket han vill komma, och bvilket förutsätter det föregående.
Skillnaden mellan Fichte och Hegel är den, att Schclling gått emellan. Idealismen är djupare, mer omfattande, reellare. Gud sjelf far här komma in såsom «Andc».
A en annan sida ligger i denna Ficlitianism en ovärderlig förtjenst. Begreppet om det Absoluta, såsom personlighet, och om dess existens, såsom personlighetsaet, ligger i både Fichte^s och Hegels Philosophie och beliöfver blott sofras. Schellings första och sista period ligger äfven åt detta håll. Hans skrift om Mcnskliga Frihclcn är fördjupad Ficlitianism. 1 hans «Grund» känoer man alltför väl igen Fichte’s «Nicht-leh».
Källa: Project Runeberg ·
