Sida 166
mens realitet ocli subjectivitetens (aste rid den religiösa objectivi teten naturligtvis på sin höjd ett rent tillfälligt.
Den rätta Pliilosopliien utgår från fett substantiellt, som ligger bakom henne, och slutar med hänvisning till ett lika visst reellt, som ligger framom och just utgör hennes criterium veritatis, den fullbordade personligheten. I afseende på det förrå är Philoso-phien nödvändigt hypothetisk, hon vore eljest utan objcctivitet; men det är en absolut hypothes, sup-positum, sdbstantia, grund. I afseende på det sedna-re är Philosophicn p r o p h e t i s k, och hennes eiiibe-te, såsom också Hamann säger, blott Moses9, hennes skådande blott hans blick tu i det Förlofvade Landet.
Hegel säger, att, ehuru Anden kommer såsom sist i systemet, är han dock det första (således den egentliga principen, den eonereta Midten); allt det andra förutsätter han (likasom han efter sig sätter Philosophicn eller den handling, som fattar och bär detta förutsättande).
Här blir naturligtvis en uppenbar dualism, om Anden är först i ett, men sist i ett annat afseende, — potentiå och aetus stå oförson ta bredvid hvarandra. Till slut går saken dérhän, att man säger, det beta systemet är vårt sätt att construera Anden — ren formalism! Huru, är det dåcfter-constriictron afen absolut act? Så yttras likväl af en Hcgelian i «Jal»r-bneber för Wissenschaftliclie Kritik»! — Huru mä-tes förut, om icke genom en punkts förbiilande titt två andra? Förutsättning kän omöjligen tänkas
Källa: Project Runeberg ·
