Sida 165
lectiska motivet måste tagas utifeån. Dialecti-ken blir den, att detta begrepp är for abstract, d. v. s. det mätes med ett concret, nämligen det, Iivar^ ifrån jag utgick, och hvilkct jag nu helt oförmärkt och olofligt behåller in petto. Dialectiken blir således blott en återgång till den ursprungliga eoncretionen (ett rcssorterande såsom af en tUlbakaböjd fjäder), med den skillnad, att, då abstractioncn skedde med ett •lag, så skör eoncrctionsacten i en mångfald af momenter.
Détta innebär Dualism, så vida ieke principium materialc tillika är principium formale. Följdeu blir, att, då den abstracta materiala principen utgör systemets utgångspunkt, så framträder den abstracta formala principen såsom dess ändpunkt.
Regels sista begrepp är nämligen Pliiloso-ph i e. Sedan coacrctionca i sin högsta fullhet blif-vit återställd, hvilket sker »Religionens begrepp, kon|mor likväl derutöfver den princip, som framkallat abstraetionen; den står utom, såsom bevis, att abstraetionen icke var upptagen i sjelfVa lifsacten. Systemet börjar med en lögn och slutar med ep lögn, nämligen ett ensidigt formalt, och, då det sista momentet är Sanningen af allt det föregående, så är systemets Sanning nu, att alltsammans är en lögn, en tom formalism*
Man kan jemlöra Hegel sjelf. Han uppvisar » sista momentet möjligheten af att ensidigt fastbålla snbjectivitctcn, såsom lronie, och, då icke ett nytt moment bär kan binda od» sammanhålla, blir far-
Källa: Project Runeberg ·
