Sida 190
siila elementer. Arcliitecfarens clementariska form, för sig ställd, är, såsom vi ofvan sett, Obelisken oller, allmännare, Minnesstoden, — det absolnt Solida, för allt intrång otillgängliga, hvars betydelse ocb gagn blott och bart ligger i tanken, i föreställningen, som den väcker. Denna elementarform ingår sedermera i den utvecklade Arcbitectu-ren såsom constituerande moment (eller, om man så vill, stabiliment), d. ä. Pelaren. Det är i denna sin Utveckling till concretion, som Arcbitectnren går Be-holvet mer till mötes. Detta tillhör all fri konstj att dess natursida skall vara blott en satt, en upp-iagen, derigenom ock i grunden uppliäfd, hvilket manifesteras i den allmänna eller i den enskildtå konstens fulländning, i dess högsta blomma och spets. Så är i Architecturcn Templet inbegreppet af Ar-cbitecturcns fulländning. .Det bar upptagit Behofvet, åxlott för borttaga det i förklaringen ocb magtcn af sm idealitet Behofvets considerationer äro uppslukade, ocb Ölver allt strålar blott invigningens prägel.
Den mathematiska Skönhet, som i Rummet con-strueras af Architecturcn, finna vi af Musiken uttryckt i Tidens proportioner. Dessa båda konsters förvandtskap ligger härvid fattlig och uppenbar sämt är af ålder erkänd. De Gamle omtalade redan, huru Amphions toner byggt Thebe, och utsade dermed på sitt språk detsamma som Winkel-inann uttryckte med den bekanta bildens att Arcki-teetur är cn crystalliserad musik. Eller, efter vår
Källa: Project Runeberg ·
