Sida 189
Iriket ock skönhet väsendtligen dlgå, nppsliger den slutligen derntöfver, såsom åter fri ock herrskande, i egenskap af Torn. Den motsatta principen: Hvalf» Tet, byggnadens concreta midt, uppstiger äfven öfr Ter dennas första gestaltning, såsom C o u p o 1 e* fivalfvet blir kär således äfven transscendent, näm* ligen så mycket det kan antaga denna ckaracter. 1m» xnanensen står alltid qvar: Coupolens insida är reell och väsendtiig. Och så är han för mycket uti sig, för att kunna rätt gripa öfver sig. Sjelfi byggnadens inre framställande en nedsänkt himmel, Isan han utifrån icke förneka sig och förloras i en annan, oändligt vinkande himmels sky. Tornets insida åter är blott ideell; en själ låter derifrån förnimma sig i klockans klang: ett sammanhang, icke mer omedelbart och i omedelbarhet skönt, utan gjorclt för föreställningen *).
Vi kunna nu klarare inse Arckiteeturens både sammanhang med och oberoende af Behofvet. Den skiljer sig renast, d. ä. abstractast, derifrån just i
V Hvalfvet är concret midt och kan, äfven såsom coupole, icke frångå denna sin egenskap. Således, då Tornet går nt åt byggnadens yttersta pnnkt och presenterar en derifrån rakt uppstigande vägg, så hojer sig Coupolen deremot i byggnadens center. Coupolen fordrar således for denna sin centrala egenskap egentligen ett Grekiskt kors. Det Latinska har perspectiv, egen fond* djup. Det Grekiska är gjordt att bära höjden; och dess fyra grenar äro, i denna mening, blott de rotter, på hvilka Conpolen står, med hvilka han likasom soker * ffttte i jorden* . J
Källa: Project Runeberg ·
