Sida 188
krets, likasom konsten inom Arcbitecturens, närmast hänförer sig till Rummets begränsning och fyllnad,, och derigenom äfyenså är h vi lans princip. Denna kraft är Tyngden, hvilken således, så vidt hon redan inom det naturliga arbetar konsten i händerna, utgör Architectnrens villkor och moyen: men åter, så vidt tyngden på ett blott naturligt sätt och således i motsats mot konsten, löser sin med henne gemensamma uppgift, måste Konsten, då den begagnar henne, gå ut på intet annat än att upphäfva henne genom henne sjelf. Hvad Architecturen i Tyngdens gestalter och dess hvila har att framställa, är således sjelfva det Lätta, det blott på sig hvi-lande, det uppåt syftande, det uppehållna och sväf-Vande, elementariskt uttryckt i Pelarform och Hvalf. Då denna lyftning öfver Tyngden också sjelf, ehuru genom en annan kraft, är förebildad inom Naturens område, nämligen närmast och omed el-? barast, såsom den erbjuder sig i det vegetativa lif-vets uppstigande, så förklaras härur de reminiscen~ ser från^ dettas construction, hvilka i Architecturen möta. Dock gäller i dessa Naturen icke för mer än ett tillfälligt, som framskymtar, och Konstens Lag b vilar ännu blott inom henne sjelf.
Om Pclarformen är Architectnrens grundform och, vi kunna säga, enkla begrepp, så visar sig denna i sin första rena abstraetion, ställd för sig sjelf, i Obelisken. Sedan den derefter ingått i massan af concrct gestaltning, såsom egentligen stödj ande pelare, från hvars conformation Arcbitecturens
Källa: Project Runeberg ·
