Sida 195
Upsata; Sommaren 1830.
— — Ännu mer måste jag skrifva, klaga lör dig. Mammas plågor förvärras. Hon kar varit mycket dålig ock ängslig i tjvälh Det är lustigt att se» kura de gäckas med mig ock jägta mig fram ock åter, magterna* Ve mig, enfaldige, godtrogne! Jag kar sprungit mig andtruten efter glädjens fjärilar; nu vill jag kasta mig ned ock k vila ock somna. Och da skulle unna mig sömnen ock luta dig sa tyst öf-Vcr mig ock se, huru jag loge 1 frid! ■—
Om du visste, kuru jag nedtryekes, marteras ock ängslas! Det är icke underligt, om i denna graf-luffc kan fortjväfves ock förtvinar, den eld, som ville flamma opp till en offerlåga på sanningens och skönhetens altare. Det är en oändlig smärta aft känna sig också kallad till något ädelt och vackert, olli då, i sin kasta ifver ock lnst, blifva vingstäekt, neddragen, förlamad, att nödgas taga afsked af alla de ljusa löftena, af det Aliopp, som famntog veritlen». *Es ist dafiir gcsorgf, dass dic Bänme nréht in den Himmel wachscn.» Din Ernst skäll dö och med konom allt det, som lefde ock glödde och sjöd inonå honom och ville bilda sig ut till en verld. Han skall dö, och den, sora öfvcrlefver, skall gå till kana gral och lägga derpå en halfutsprucken, frostbiten blommar
Källa: Project Runeberg ·
