Sida 196
Ack, den glada, fromma bönen: Helgadt varde Ditt namn! Tillkomme Ditt rike — genom mig också! — lär jag mig mer och mer vända i den tårade sucken: Fräls mig ifrån ondo! och tag mig hädan, förrän jag fatt kasta mullskofveln på min sista gnista at ungdom och lif och lust!
Det kostar på att hålla sig uppe. Finge jag cyunka ned, sjunka tillsammans till ett intet utan lif — och utan smärta! Visst är det drömmar, hela lifvet, Guds drömmar, som Hinduerna säga. Det är derfore, som allt är så trassligt och oredigt och flygtigt och vexlande. Arma fogel i burenI 'Bakom mina fangsclgallcr» ser jag de frias glada lif ock hör deras glada sång aderute»,
«Und es drängt sich durch dic Kehle Aus der gramzerrissnen Seele Schmetternd ihres Lieds Gewalt» —
står det vidare hos A. W. Schlegel. Men icke ea gång. det eger jag. Det endast brinner och pyallar och vacklar (ram och tillbaka. En stund tå-refioder, och en stund mild t, Ijuft, tårögdt leende* när det i hast klarnar. Och så — ibland speculation, ibland det yttres seger, ibland, som nu, ett chaos af alltsammans* Och likväl, — «Gud måste högt älska oss, efter han uppfostrar oss så rätt sorgfälligt och grundligt», säger Novalis*
Om jag icke snart griper mig an att drifva ut den döfstumma djefvulen, så går han icke så lätt
Källa: Project Runeberg ·
