Sida 197
ur mig, märker jag. Jag liar tegat redan flere dagar, ock detta endast af det skäl, att jag icke kunnat tala för qyal och betryck. Men, innan jag fullkomligt petrificeras såsom Niobe, får jag väl ännu försöka att arbeta emot, om jag skall kunna bli lefvande men-ni ska igen. Jag ryser, när jag hör allt närmare och närmare en balflt vansinnig Melancholias vingeslag, hvilken kommer att, likt en gam, backa min lefver och suga mitt fordom friska blod. Och af mig äskas dock, att jag skall muntra och flägta bort qvalet och oron hos andr ! Jag har kunnat det förr ock bjn^ dit upp alla mina krafter. Nu är jag förtröttad, och efter åtta månader är det väl icke underligt! Jag kan icke bjuda leendet dröja qvar på min mui| såsom förr, och dansa skämtande på kinder, under hvilka sorgen fräter. Får jag det väl dit, så flyr det straxt åter sin kos, och jag skyller på, att jag har så mycket att läsa oeh går upp till mig och gråter. Ve, ve, ve!
Jag längtar att fa gå och sofva; den sömnens Lethe är innerligen god att drieka ur. «Men, liuru söt än sömnen på vår bädd må vara, der nere i jorden måste man dock slumra öfver all beskrifning Ijuft.»
«Hell dig, du evighetens natt,
Du hvila, som ej rymmer!
Af dagens qvalm vår båg blcf matt
Och tynad af bekymmer
Vårt främlingslif bar mist siu ro:
I Fadrens hem vi vilja bo.»
Källa: Project Runeberg ·
