Sida 201
SOI
gråtå rikare. Jag bar så gerna sorgdrägten; jag ville, att jag knndé bära den alltid, om den nämligen alltid forblefve så helig för mig och menni-skorna*
Annandag' Jnl blir begrafningen. R—g jordfäster och håller liktal, likasom han skref tacksägelsen. På kistan sätter jag: «Och Gud skall aftorka alla tårar af deras ögon, och ingen död skall vara mer, icke heller någonjyråt eller rop eller värk varder mer, ty det första är förgånget.»
Ej mer for denna gång. En god Joi! Kunde jag rätt fira min, och, då mig icke är rum i herber-get, vända mig rätt fromt, rätt innerligt till det ny« födda Barnet i krubban! —
5.
I förrgår således var begrafningen. På f. m., innan locket ännu var satt på kistan, tog jag nyckeln till de rum, som ännu voro min Mors, voro likrum, och gick, högtidligt stum, och rikt och sagta run-no tårarne utfor mina kinder, — gick, att for sista gången se henne och bjuda henne en god, god natt. Der stod jag nu ensam med den Enda, — för sista gången, och bad och gret; men noga vaktade jag mig, att ingen svidande tår skulle falla ner i hennes kista. Jag lade till afsked min hand lätt på hennes och läste dörren åter till efter mig och drog igen förstugudörren — sagta, sagta, och gick. Hon var redan förvandlad, förändrad mycket. Lincamentcr*
Källa: Project Runeberg ·
