Sida 200
Jag söijer icke våldsamt, men stilla, ?émed%t, ljufbittert. Jag taékar den Allgode, All vise, sona gaf mig tretton månaders tid att taga afsked. Dra-ma’t är utspelt; nn kan jag öfverse det kela. Nu ser jag, huru allt var väl gjordt, *— huru det måste sä blifva, som det blef, i det äldra minsta, ljuft och ledt* Hade detta slag kommit i November förledet år, straxt efter min Mors insjuknande, — våldsamt förstörande, ej stilla mognande, renande, skärande he-de min sorg då varit.
«Fader, nu jag vet,
Hur9 Du älskat, bur9 jag varit blind.» —
I början efter slaget hade jag andligt håll. Vid kvarje tanke, ord, steg, föremål, vändning for alllid i bakgrunden för mig föreställningen om Mamma, såsom lefvande ännu dernere i den, äfven såsom sjukrum, kär blifna kammaren. Och då, i hvarje ögonblick, påminnelsen, att så var det icke mer, — det .var såsom ett håll, som hakar i vid hvarje rörelse: jro står visst alltid tanken på min Mor och på meddelandet med henne i bakgrunden vid ljuft och ledt, stort och smått, men tanken på min förlossade, friska, saliga, mig omsväfvande, mig i en bättre verld förbidande Mor.
Alla äro goda emot mig. Alla, förhållanden blifva djupare, heligare, när det Eviga griper in någon-städes med- synlig hand. För hvar och en af min .Mors närmare bekanta, som jag såg första gången efter förlusten, gjorde det mig så godt: jag fids
Källa: Project Runeberg ·
