Sida 199
atår det i «Btlden» ai Houwald. — Jag bar på Guds gröna jörd icke sett mera än en enda ödmjuk men* niska, det var Prof. K*; men derföre heter det ock, att «dc infödde skonande logo åt främlingens en* faldr, -
4,
tipiiltf Vintern 1880*
Sedan jag sist skref i brädden så der: (Jpsa-la, 1830, huru många tårar bar mitt öga gjutit, huru minga strålar skickat, buru många slag bar mitt bjerta gjort, och gått och gått — och kommit närmare till dörren. Dn har varit bär. Nu är det såsom en dröm. Ocbj när jag ser, stirrande* på detta papper och riktigt inpräglar bos mig och bringar det till fullt medvetande, att Ou är borta, så är det, som fortsatte jag omedelbart (som sagdt, blott med en dröms mellanskof) det förra skrifvandet» —
Det är slut. Död! DödJ — Hvårföre är Du icke q var? Men ännu förstår jag icke det omätliga djup af fasa, som ligger i det ordet: Död. Jag bäfvar för den stund, då jag skall förstå det, känna
det i hvarje fiber. ------
Jag bar läst första lexan i lifvets bok: stoftet eröfrar icke himmelen, ecb de ögon, som i döden skola brista, se aldrig en fullkomlig salighet. Kärleken ejelf är på jorden icke egande, njutning och fuUhet, utan tro, hopp, sträfvan, försakelse, pligt. Det kan han dock vara; det är tillfyllest.
Källa: Project Runeberg ·
