Sida 7
Och sände i bäfvande aning och hopp
Din blick mot den verld, de för Dig låtit opp.
Men orden till aningens hai*ptoncr jag Dig lärde, och tydde de klappande slag,
Och läste den trånad, som evigt jag när, Afspeglad bos Dig, men förklarad och skär,
Vid systerligt bjerta jag hvflade då,
När vemodet ville till jorden fartg sl&;“*
När moln för mig skuggade himmelens rund, Du blåste dem bort med en fläkt af Din mund^
Källa: Project Runeberg ·
