Sida 22
LINA.
Ballad. *
Tni sin bädd alltrc’n i hafvets vatten,
1 den kalla, frusen höstsol gått:
Och#deröfver, bredt af Modren Natten, .
. * * *
Dimmans täcke svällde tungt och grått* Öfvcr våg och skog Vindens vaggsång drog,
Döende, omkring det gamla slott*
Der vid fenstret i sin sorgsna kammar, Drömmande och blek, en flicka står.
Sista gnistan i dess öga flammar,
Stelnad bäfvar der ännu en tår.
Blicken upp mot skyn Till en sträng Försyn Med en qväfd, upprorisk klagan går.
Hör, det klappar! Hör, det hviskar: «Lina!» Och hon vaknar, Niobe, igen*
«Säg mig ej, att vindens suckar hvina, Edwards stämma känner jag nog än*
Källa: Project Runeberg ·
