Sida 23
Ur den kalla sjö Kom han till sin mö.
Edward! Ännn är det varmt hos den.»
Oeh det susar, hviskar, klappar, kallar;
a
Fcnstret öppnar hon» 1 nattens vind Edwards ande kringom henne svallar, Kysser svalt den feberbrända kind.
«Djup af salighet!
Fader! Nu jag vet, ,
Hur9 du älskat, hur’ jag varit blind.»
Men, när Solen steg föryngrad åter På en himmel, hög och blå oeh klar,
Vid dess möte Lina mer ej gråter; Lifvets puls — och sorgens, stadnåd var. Ötver våg oeh skog Vindens atsked dog,
Per han flög och Linas ande bar,
/
Källa: Project Runeberg ·
