Sida 57
allt ganska godt. Och i afscende på Mikrokosmos, först: «Gud gjorde menniskan af jordens stoft» 5 sedan : «ocli Inblåste i hans näsa en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ» och Guds beläte.
Det kunde synas, som vore Q vin nan lifvets högsta potens, i det hon skapades efter mannen} såsom ock Stagnelius säger:
Tusen bilder föddes af naturen}
Qvlnnan, sist ur modrens sköte buren,
Täflade med Solens Gud — och vann»
Sc’n den tiden foder icke jorden.
0 fruktsam är tidens maka vorden,
Se’11 behagens alla rosenstrålar
1 en brännpunkt samlade hon fann.
Så är det dock cj. Mannen visar sig just deri såsom högst och Guds beläte, att han också har sin Form, sitt mottag, sin brud, som varder efter, i och med, utaf och ur honom} att han också har sin idee, som realiserar sig. Qvlnnan är mannens personlig-blifna tanke om den natur, till hvars herre och brud-gum han är satt. Derföre är i Moses9 Gudomliga berättelse om Evas skapelse betydelsefullt inflätad mönstringen af ereaturen.
§.4. Formen sjelf har således värde, såsdin minne af Väsendet, såsom aning, af Synthesen.
Minne och aning — det är i grunden detsamma. Hvad som har varit, skall åter blifva} hvad som skall ske, det är redan skedt.
Källa: Project Runeberg ·
