Sida 257
8S
den, som känner, huru litet Konungen var mästare af att skrifva en korrekt Svenska, — äfven utan afseende pä hans sjelfsvåldiga ortografi, som lätt är rättad. Men det språk, hvari Gustaf III ej var stark var, hvad jag ville kalla. Boksvenskan. Det förhöll sig ej sä med Talsvenskan, när han ville. Af denna brist har blifvit en egenskap i hans bästa, pä Svenska språket författade, Dramer. Han är värt första, ännu ouppbunna, mönster i ett på en gäng ädelt och ledigt talspråk, hvilket man så sällan från theatern hör. Pä vår na vanligaste Dramatiska Repertoire af öfversätlningar hafva både språk och aktion pä Svenska Theatern, sedan hans tider, fallit^ — och den, som ej har egna minnen att äfven i sista afseendet rådfråga, skulle kunna öfvertyga sig, att sådant måtte varit förhållandet, af de korta anvisningar, fulla af omdöme och smak, för de spelande, som Konungen egenhändigt bifogat sitt koncept af Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna. Man ser att det var under sådana ögon, som konstnärer skulle bildas.
Gustaf III.s bana såsom Dramatisk Författare £aller i allmänhet inom hvad han kallade sin lyckliga tid. Att han an^åg denna slutad med 1786 års Riksdag, har han sjelf offentligen sagl *). — Vi återkomma till detta korta, gållika, vigtiga, ännu mer genom hvaddet förebådade, än i och för sig sjelfl betydande Riksmöte.
*) I sitt Tal vid Riksdagens början i Geie d. 27 Januari 1792, sex Teclsor, innan han mördades. Han säger i detta Tal tiH Ständerna: "Ett och tjugu år äro snart förflutna, sedan jag första gången, som Sveriges Konung, emottog Eder inför thronen. — Fjorton års lugn följde . . . Jag uppehåller mig med en hemlig tillfredsstSllelse vid minnet af mina första regeringsårs Ijchliga tider ... En annan tid följde denna" . . .
Digitized by VjOOQIC •
Källa: Internet Archive ·