Sida 171
ska operationsområdet den taktiska verkan, som en underlägsen styrka genom en kringgående rörelse i vissa fall kan åstad- komma på ett slagfält, om den utföres på ett öfverraskande sätt. Formen af själfva rörelsen blef sålunda hos dem hufvudsak, under det att de förbisågo eller åsidosatte fordringarna på fasthet och säkerhet i själfva operationen. Ett exempel på ett sådant slags strategi berättas från 1757 års fälttåg. Prins Karl af Lothringen hade beslutat att anfalla Breslau men vågade icke göra det, ehuru hans armé räknade 90,000 man, därför att han trodde sig i sådant fall blifva kringgången och afskuren från sin reträttväg af den preussiska garnisonen i Schweidnitz, fastän denna icke ens räknade femtondelen af hans styrka. Var det underligt, om Staffeldt, den frejdade krigaren från 1808 och 1809 arens krig, fann en dylik krigföring stridande mot sitt sunda omdöme och allt hvad han läst om krigets teori? Och allra minst kunde det väl vara någon vinst att tala om, ifall han »bragt Allarm til Carl Johans Hovedkvarteer» men därigenom förlorat ett par tre tusen man af norska arméens bästa trupper — den ovillkorliga följden af en dylik operation —, hvilket de norska officerarne i krigsrådet vid Kjölen också ganska riktigt insågo.
»Ett folk, hvars högt uppdrifna förväntningar blifvit... svikna, är sällan benäget att döma med lugn och urskillning. Den första tanken är alltid att finna en syndabock.»! Denna syndabock blef nu i Norge efter krigets slut Staffeldt, kanske förnämligast för sin uraktlåtenhet att icke den 4 augusti anfalla vid Kjölen. Man kunde icke fatta, att han, den rykt- bare partigängaren, som uträttat så mycket mot svenskarne under 1808—1809 årens krig, varit så overksam, då det gällt landets själfständighet och ära. Visserligen gjorde äfven Aren- feldt sedermera alldeles samma »fel», då han, den 11 augusti, uppträdde mot prins Kristians dumdristiga anfallsorder; men det betänkliga med Staffeldt var, att han var född i svenska Pommern och därför af de hetsigaste kallades svensk, ehuru han tillbragt trettio år i norsk tjänst. Efter att hafva blifvit förföljd af en stor del af sina landsmän »med judiskt svärmeri» vardt han slutligen, efter en ensidigt förd process, dömd af Höieste Ret till döden, hvilket straff han undgick blott genom konungens nåd, som den 3 februari 1817 förmildrade det-
' Nils Höjer (efter Mac Carthy); anmälan af Mankells »Fälttåget i Norge år 1814», Sv. hist. Tidskrift 1887, sid. 87.
Källa: Project Runeberg ·