Sida 197
Höieste Ret, dit målet nu hänsköts, visade sig dock icke så mild utan dömde Hals den 17 december 1816 att mista lif och ära samt att utreda alla »for sit Vedkommende» lagligen här- lytande omkostnader i målet.!
Hvad slutligen kapten Gräner vidkom, vardt han frikänd, hvilken dom äfven af Höieste Ret stadfästes.?
Svenska hufvudarméens uppmarsch till Glommen.
(Operationer till lands den 6—8 aug.)
Genom Vegesacks rapport från Erte Vand, den 5 om kvällen, hade krigsläget klarnat. Antingen stod den del af norska hufvudarméen, som befann sig öster om Glommen, ännu kvar i trakten af Rakkestad, hvilket var det naturligaste, eller också var den, såsom Essen tycktes förmoda, stadd i framryckning på Sekkelandvägen. I hvilket fall som helst var det utan tvifvel det riktigaste -— såsom kronprinsen också hade för afsikt -— att fullfölja offensiven på båda vägarna med Vegesacks, Boijes och Cederströms kårer, medan arméens hufvudstyrka fullbordade sin uppmarsch till Glommen.
Morgonen den 6 augusti utgåfvos order från högkvarteret om operationernas fortsättande. ;
Vegesack underrättades om att en norsk truppstyrka af vid pass 1,000 man tagit ställning vid Sekkeland och Isse bruk,
! Saga sid. 390 och 417, där de officiella aktstyckena äro aftryckta. Hals dom blef sedermera ändrad af konungen i nådeväg den 3 februari 1817 till tjän- stens förlust. Hans rapport om kapitulationen finnes tryckt hos Aall sid. 770. Däri anföres bland andra skäl för densamma, att svenskarne hvilken stund som helst kunde skjuta staden i brand och att elden ej kunnat släckas, då brandred- skapen var otillräcklig och mesta parten af husen af trä samt belägna så nära vallen, att det varit omöjligt för besättningen att vistas på bröstvärnet. Mej-. dell anser (Feldtoget i Norge 1814, sid. 21 och följ.), att dessa förhållanden icke bort föranleda kapitulation, då det fanng tillräckligt med trupper till besättnin- gens aflösning vid Arenfeldts brigad, som redan kommit till Glommens grann- skap, vidare då Krageröens norra del behärskades af fästningens kanoner, och slutligen då svenska anfallet egentligen blott var en kanonad. »I allt detta», säger Mankell (sid. 71), »har den norske författaren otvifyelaktigt rätt.» Såsom ofvan är visadt, uttalade emellertid öfverkrigskommissionen i sin dom en afvi- kande uppfattning, och den kände nog bäst till, Hur det förhöll sig denna tid både med det ena och andra.
? Saga I, sid. 406, där öfverkrigskommissionens dom är aftryckt och detal- jerna af försvaret utredas. Fiskalens tvifvel, att svenska styrkan i det hela icke skulle hafva uppgått till 5- a 6,000 man är, såsom vi i det föregående hafva sett, fullkomligt obefogadt. Med befäl och spel steg den landsatta styr- kan till mycket nära sistnämnda siffra.
Källa: Project Runeberg ·