Sida 277
genting förmäla. För öfrigt förekom, så vidt man känner, endast en truppförflyttning, nämligen bataljonen Gelmuydens marsch till Skiptveds prästgård, hvilken rörelse Butenschön ansett sig bemyndigad att anbefalla, sedan han fått kunskap om att sven- skarne tycktes hafva för afsikt att företaga en öfvergång vid Brekkesund.!
Var det lugnt i de norska bivackerna, rådde däremot så mycket större oro i högkvarteret i Vegger, dit prins Kristian, såsom nämndt, föregående kväll förlagt sitt högkvarter. Icke ens Krebs framgångsrika strid vid Matrand, hvarom utförligare rapport denna kväll inkom, gjorde ställningen mycket ljusare. Atminstone kunde man icke, såsom man i förstone trott, hoppas på en verksam offensiv öfver vermländska gränsen, sedan Stangs bataljon och 2 jägardivisioner redan satt sig i marsch söder ut till Stabells understöd. Prins Kristian hade icke heller någon tanke för denna del af sin långa försvarslinie. Liksom i fält- tågets början var äfven nu hela hans uppmärksamhet riktad mot sjösidan och södra Glommen. Föregående kväll hade det varit Tunös besittningstagande af svenskarne, som mest oroat ho- nom. Han hade genast beslutat, att Arenfeldt skulle gripa till offensiven, på det att Tunö och Rolfsö måtte kunna återtagas. Kapten Mansback hade afsändts till Kjölbergs bro med bestämd befallning till honom att genast angripa fienden.? Grundtanken i prinsens krigföring visade sig sålunda allt igenom vara den- samma. Den var helt enkel: det som förlorats måste genast vinnas åter, oafsedt fiendens styrka och ställning.
Sedermera hade emellertid nya underrättelser inkommit, som gjort prinsen ännu mera modfälld och ängslig. Genom svenskarnes demonstrationer på Onsölandet hade hans gamla oro för sjösidan å nyo väckts till lif, trots att Fasting rappor- terat samma dag, att en del af norska skärgårdsflottan fattat posto i Dröbakssund. Och oron ökades ännu mera, när rapport kom, att svenska hufvudarméens rörelser tycktes afse ett huf- vudanfall öfver Kjölbergs bro. I stället för att gripa till offen- siven måste man nu vara betänkt på den strängaste defensiv, så vida man icke ville låta fienden framtränga ända till huf-
' Morgenstjerne II, sid. XXXII.
” Morgenstjerne skrifyver II, sid. VI, att »Höistcommanderende» befallt Arenfeldt den 11 att anfalla, hvilket emellertid måste förstås så, att Mansback först denna dag framkom med ordern, alldenstund Seyersted skrifver den 10 i Vegger om »de i gaar föjede Foranstaltninger» och Arenfeldt redan den 11 kunde svara på ordern.
Källa: Project Runeberg ·