Sida 278
vudstaden. Chefen för generalstaben, general Seyersted, fick befallning att framlägga en exposé öfver hela krigsläget och arméens ställning. Denna gaf dock föga tröst. Seyersted påvisade till en början, dels huru alla hufvudöfvergångar öfver Glommen, undantagande den öfver Fredriksstad, skulle varda besatta af norska arméen, därest det lyckades för Arenfeldt att, i enlighet med de anordningar, som träffats föregående dag, återtaga Tunö och Rolfsö, dels hurusom Stabell alltjämt stod kvar-vid Trygstad med sin kår, som dagligen förstärktes, medan fienden med sin öfvermakt trängde fram mot norr på östra sidan af Glommen till Eidsbergs och Askims socknar. Däraf drog han den slutsatsen, att svenskarne, så länge man kunde försvara sig på Fredriksstadssidan och så länge Stabell kunde hålla ständ vid Trygstad eller Hemnes, hvarken kunde gå på Moss eller Kristiania utan att nödgas forcera en eller flera af dessa öfver- gangar.
Sedan pontonbron vid Langenres var rifven, på grund af brohufvudets felaktiga anläggning, var man alldeles försatt i defensiven. Därför ansåg Seyersted, att det var af högsta vikt, att man nu skaffade sig en reserv, hvarmed man kunde under- stödja försvaret af de öfvergångsställen, svenskarne ville forcera.
Om Stabell tvangs att gå tillbaka, skulle han säkerligen gå till Fet eller Blakjer. Skulle åter de sydliga öfvergån- garna forceras, måste Arenfeldt till det yttersta hålla Svindals- skogen, på det att reserven mätte få tid att hinna fram. Toge fienden Svindalsställningen, måste nämligen besättningarna vid Onstadsund och Grönsund utan strid draga sig tillbaka, då intet annat vore öfrigt än reträtt med hela den styrka, som fanns väster om Glommen, för att göra ett sista »Disparations-Forsög».!
Stället, där reserven borde stå, ansåg Seyersted vara trakten vid Kraakstads kyrka. Men hvarifrån, utbrister han, skall man väl få trupper till denna reserv? Månne de två från västlan- det förväntade bataljonerna? och 1 bataljon från Langenzes?
! Jämför Mankells i det föregående redan påpekade strategiska kritik af Karl Johans plan eller att svenska hufvudstyrkans tillbakadragning till Fred- riksstad var »en mycket egendomlig rörelse», att anfallet blifvit ett »frontal- anfall», ett »oxens fattande vid hornen» o. s. v. Inom norska högkvarteret uppfattades, såsom synes, denna plan på ett något annorlunda sätt.
» Mankell låter sid. 97 och följ. denna förväntade förstärkning »sannolikt» redan den 9 befinna sig i Moss, dit han därjämte förlägger 2 andra, i verkligheten obefintliga bataljoner samt tillägger, att Meilender »lärer» öfversändt den 9 äfven annan förstärkning. Som Meilenders brigad aldrig räknat mer än 2,000 man, hade den nog i verkligheten haft svårt att tillfredsställa så mycken efterfrågan.
Källa: Project Runeberg ·