Read Runeberg

Unionen. Del 1. Den ursprungliga unionen

Originalsida 16
Originalsida 16
Originalsida 16
Originalsida 17
16–17

Sida 16

till att definitivt åt norrmännen bekräfta en egen grundlag; något som hittills varit omöjligt, enär det icke funnits någon annan väg att komma till Norges konung än genom Sveriges och sålunda hvarje norsk författning måst bära en stämpel af svensk statsmakt. Men bägge dessa åtgärder hängde på det intimaste tillsammans. Därför låg det nära till hands att sammanfatta både unionens och Norges egna affärer i en och samma akt, där EF:s i Moss provisoriskt bekräftade bestämmelser således skulle ingå och vinna ändtlig giltighet bredvid unionens nya regler. Man måste blott noga fasthålla, att en sådan akt skulle komma att få en dubbel natur; allt hvad där kom att stå kvar af EF., det måste få karakteren af en egen norsk författning, en direkt öfverenskommelse mellan Norges konung och Norges folk; allt det andra måste bli ett unionellt fördrag, direkt öfverenskommet mellan Sveriges rike och Norges rike.

På detta sätt gick man ock tillväga. Sedan Karl Johan låtit öfvertyga sig (af den finske hjälten Adlercreutz), att denna fråga borde "såsom andra Sveriges rikes viktiga affärer afgöras i statsrådet", grep svenska regeringen det initiativ, som blifvit den i Mosskonventionen förbehållet; man såg öfver EF. och byggde på dess bestämmelser förslaget till en ny akt. Ärendets vidare gång var också i konventionen föreskrifvet; kommissarier å Sveriges vägnar skulle i Kristiania direkt förhandla med det i EF. statuerade stortinget å Norges vägnar. Regeringen befullmäktigade alltså sex svenska kommissarier (Rosenblad, Wetterstedt, Rosenstein, Mörner, Wirsén och Platen); de försågos med en svensk instruktion och infunno sig med det svenska förslaget den 13 Oktober 1814 i stortingets sal.

På stortinget framställdes några dagar därefter, af Möller, en annan arbetsplan — att alla nya bestämmelser skulle föras in i en särskild föreningsakt men resten af EF. stå kvar, så att Norges författning kom att stå för sig på ett ställe och unionen för sig på ett annat. Men detta förkastades. Stortinget hade då redan gått in på den

Källa: Project Runeberg ·