Sida 17
svenska metoden att behandla sakerna i ett sammanhang och lät sig ej ledas därifrån.
Efter dessa principer har den laga handling kommit till, som bär namnet Kongeriget Norges Grundlov af den 4 November 1814. Under en veckas tid plägade Sverige, genom sina kommissarier, och Norge, genom sitt storting, formliga och direkta underhandlingar på Eidsvoldslagens grund. Man såg öfver hvarenda paragraf i densamma. Somliga antogos af kommissarierna orubbade; därmed voro de fastslagna som Norges egendom och Sverige afstod formligen från all inblandning i dem. Andra åter föllo bort eller ändrades eller lades till; hvar och en sådan nyhet innehåller en direkt öfverenskommelse mellan Sverige och Norge för unionens skull; ty att hvarje förändring i EF. hörde till unionen, det var uttryckligen sagdt i Moss, det uttalades sedan af kommissarierna vid deras första möte med stortinget den 13 Oktober, det fastslogs sedan äfven å stortingets vägnar som allmän princip genom ett särskildt beslut af den 24 Oktober. Den 4 November var allt färdigt, Sveriges ombud förklarade då sitt bifall till det hela, och därför blef den så kallade Grundloven (GL.) dagtecknad detta datum. Men på stortingets begäran infann sig Karl Johan själf några dagar senare, den 10 November, i dess sal och afgaf i konungens namn, i kraft af sin svenska fullmakt, en högtidlig bekräftelse på kommissariernas handling. Först den 10 November är således GL. af bägge de förhandlande parterna, i hvad på dem ankom, erkänd såsom definitivt besluten och gällande.
Försåvidt den sålunda tillkomna akten var en traktat mellan Sverige och Norge — till sitt väsen ett fredsfördrag, som aflöste stilleståndsfördraget i Moss —, så måste exemplar af densamma på vanligt sätt utväxlas mellan parterna. Så skedde några dagar senare, den 13 November; då infunno sig ombud från stortinget med tvenne utskrifna exemplar hos kommissarierna; det ena behöllo dessa för att deponera det i svenska utrikesarkivet, där det ännu i dag
Källa: Project Runeberg ·