Sida 19
och således själf fördes in i den unionella rätten; men faran för RF. stod kvar, den kunde ej lika lätt undvikas. Af denna tydliga orsak var det, som den svenske konungens ombud vid sitt antagande af Novembertraktaten fäste ett uttryckligt "förbehåll för Sveriges rikes ständers konstitutionella rätt i de delar, som medföra förändring eller jämkningar i Sveriges rikes regeringsform".
Det fattades således ännu en sak i den långa och krångliga processen. Liksom man i November haft att urskilja hvad som i EF. var rent norskt för att sedan lägga därtill ett unionelt område, så förestod nu på detta senare område ett nytt särskiljande, nämligen hvad som däri rörde Sveriges grundlag och hvad som icke gjorde det; det sistnämnda var i full kraft sedan den 4 (och 10) November genom svenske konungens antagande, det förra kräfde ännu en handling, nämligen svenska riksdagens godkännande. Men på samma gång således riksdagens bifall fordrades till en del af den redan provisoriskt afgjorda unionsrätten, på samma gång erfordrades dess medverkan till en närmare utveckling af denna rätt i ett par punkter. §§ 7 och 42 — handlande om ett sätt att slita ländernas olika viljor vid val (jfr §§ 43, 47, 48) samt om riksföreståndarskap — hänvisade nämligen för ytterligare detaljer uttryckligen till en öfverenskommelse emellan nästa riksdag och nästa storting, på unionskonungens förslag.
I öfverensstämmelse härmed sammankallade nu konungen en urtima riksdag i Stockholm, och i April 1815 lade han frågan inför denna. Han inbjöd riksdagen att granska hela GL., men antydde för sin del, att dess §§ 1, 6—8, 26, 38—44 samt 47 och 48 voro de "egentligen gemensamma", med hvilka ständerna således hade att taga befattning. Ständerna godkände denna distinktion och inskränkte således sin rätt till dessa §§. De beslöto att genast afgöra dessa "frågor om konstitutionella förhållanden emellan Sverige och Norge" i den form, att "de föreningsstadganden, som i afseende därpå gjordes", skulle införas jämte de
Källa: Project Runeberg ·