Unionen. Del 1. Den ursprungliga unionen

tvenne nya småsakerna i en särskild Riksakt, medan alltså öfriga föreningsstadganden fingo stå kvar i GL. under garanti af Sveriges konung allena. I stället för att nöja sig med ett enkelt bifall till GL. öfverhufvud och sedan syssla särskildt med de bägge särskilda frågorna, föredrogo de alltså att på ett och samma ställe sammanfatta allt som rörde dem, detta uppenbart för att få en bestämd och tydlig gräns emellan sitt och konungens uteslutande maktområde för Sveriges del i unionen. Stortinget, med hvilket den nya fördragshandlingen skulle kommuniceras för såvidt den innehöll ett närmare utförande af vissa föreningsvillkor, hade intet emot den af riksdagen valda formen. Efter några ömsesidigt öfverenskomna ändringar var saken klar, och konungen gaf sin sanktion den 5 och 6 Augusti 1815.

Riksakten (RA.), som bildar slutstenen i unionsbyggnaden, utgöres, som vi sett, till sitt inre af tvenne olika slags bestämmelser: å ena sidan den del af Novembertraktaten som behöfde svenska riksdagens bifall (§§ 1, 2, 4—6, 8—11), å andra sidan en fortsättning och afslutning af det unionella rättsbildningsarbetet (§§ 3, 7). I förra fallet härleder han sig historiskt från de svenske kommissariernas förbehåll vid sin ratifikation af GL., i senare fallet från bestämmelserna i samma GL:s §§ 7 och 42. Men det gemensamma för desse bägge kategorier och det som bildar RA:s rättsliga väsen är, att han kommit till under svenska riksdagens medverkan. RA. sammanfattar således endast de föreningsvillkor, om hvilka Sveriges konung och riksdag öfverenskommit med Norge. Öfriga föreningsvillkor bilda de §§ i GL., som utan att tillika stå upptagna i RA. utgöra nyheter gent emot EF.; de hafva kommit till genom öfverenskommelse mellan Sveriges konung ensam och Norge. Hvad som står kvar af GL., det rör icke unionen;