Sida 21
det är Norges egen författning, öfverenskommen mellan Norges konung och folk inbördes.
***
Det är en besvärlig och villsam väg vi nu hafva vandrat, och det kan väl behöfvas att kasta en blick tillbaka för öfversiktens skull. Efter Finlands förlust blef det svenska politikens lifsuppgift att skaffa oss luft åt vester, genom att rycka Norge från Danmark. Diplomatiska förberedelser åren 1812 och 1813 försäkrade Sverige om Europas understöd därtill, äfven om meningen skulle vara att rent införlifva den nya landvinningen. Men Sverige gick icke så långt, det begränsade i Kielerfreden 14 Januari 1814 sin makt därhän, att det lät Norge vara ett helt, ett lydland under sig. Kielerfredens betydelse är således, att den skaffat Norges rätte herre — konungen af Danmark — ur vägen och satt Sverige i hans ställe; alltsedan dess har Sveriges konung varit Norges och Sverige-Norge en enhet gent emot Europa. Men inom sig hade denna enhet ännu icke karakteren af union, ty den hvilade på den ena delens subordination under den andra. Detta förhållande ville emellertid den underordnade delen icke underkasta sig, den sade sig fri och tog sig för att lefva ensam. I stället för att nu med stränghet nederslå upproret gjorde konungen (efter några skenrörelser på fältet för att visa sin makt) på samma sätt som Sveriges konung gjort en gång förr med upproriska undersåtar, nämligen Gustaf Vasa med smålänningarne den 14/10 1542 — han slöt fördrag med dem, den s. k. konventionen i Moss 14 Augusti 1814. Ett sådant fördrag är till sitt väsen blott ett på förpliktande sätt afgifvet löfte af den lagliga öfverheten; men i detta fall innebar löftet intet mer eller mindre än att delen Norge skulle emanciperas och blifva samordnad med sitt föregående hela, Sverige. Liksom Sverige i Kielerfreden icke gått ut till yttersta gränsen af sin makt enligt traktaterna, så tog det i konventionen icke heller ut sin rätt enligt
Källa: Project Runeberg ·