Sida 22
Kielerfreden. Mosskonventionens yttre betydelse är således att den skaffat Norges själftagne nye herre — prins Kristian — ur vägen; dess inre, att den gjort den skandinaviska enheten till en union. Den är för den svensk-norska unionen precis detsamma som kejsarlöftet i Borgå den 27/3 1809 är för den rysk-finska. Sveriges vapen i Kiel hade skapat samhörigheten, Sveriges löfte i Moss skapade unionen.
Häraf blef emellertid följden, att en särskild öfverenskommelse måste träffas angående de närmare förhållandena inom denna union. Vägen därtill kunde numera, sedan konventionen gifvit Norge en egen vilja, gå genom ett verkligt fördrag, d. v. s. en fri öfverenskommelse emellan skilda parter. Detta fördrag afslöts i Norges Grundlov den 4 November 1814, efter underhandlingar mellan Sveriges konung och Norge. Det bekräftades sedermera, i hvad på dem ankom, af svenska ständerna, på samma gång några närmare bestämmelser tillades genom ett nytt fördrag i Riksakten; och på honom satte unionskonungen till sist, i en af unionsfördraget för mellanriksfrågor föreskrifven form, sitt insegel den 6 Augusti 1815. Unionen själf är sålunda en svensk handling och Norge påtvingad; men om de särskilda unionsvillkoren har Norge frivilligt med Sverige öfverenskommit.
Historien om unionsfördragens tillkomst är således i själfva verket icke så konstig som den ser ut. Men ett konstigt utseende har den fått genom det opraktiska sätt, hvarpå man gick till väga. Man tog först Norges själfrådigt uppgjorda grundlag, skar bort hvad som däri stod i vägen för föreningen och lämnade norrmännen rästen såsom egen författning — dem utlofvad genom proklamationer, gifven i Moss och nu definitivt bekräftad den 10 November. Detta var nu godt och väl, blott man — som sedermera Möller föreslog — hade låtit den blifva en lag för sig, så att en allom tydlig yttre gräns blifvit dragen emellan den och unionsrätten. Men i stället tog man sig för att
Källa: Project Runeberg ·