Sida 3
Det är ingenting ovanligt i det borgerliga lifvet, att personer för något särskildt syfte sluta sig tillsammans i ett bolag, för att med sammanlagda krafter bättre vinna det gemensamma ändamålet. Något liknande förekommer också inom staternas värld. Ser man sig omkring där, så skall man på många håll finna sådana företeelser: ett par eller flere stater, som i en eller annan punkt, på ett eller annat sätt, äro bundna vid hvarandra, så att de i den öfverenskomna punkten lefva sitt lif tillsammans, men föröfrigt sköta sig alldeles själfva. Vid de ensamma staternas sida stå statsföreningarne, och allt flere af de förra hafva stigit fram ur sin afskildhet för att öka de senares antal.
En dylik statsgemenskap kan naturligtvis icke ega rum emellan hvilka stater som helst. Sverige och Japan skulle taga sig slätt ut i en union. Vill man varaktigt knyta olika folk tillsammans, så räcker det ej med lagars blott yttre tvång, därest samhörigheten icke redan är en verklighet i förbundsbrödernas hjärtan och lefnadsförhållanden. Hvarje statsförening måste hafva sina rötter i det verkliga lifvet och dess likartade intressen. Men finnes ett stort gemensamt intresse så har det ock visat sig mäktigt att öfvervinna äfven stora hinder på andra håll; så hafva lyckliga unioner uppstått i Amerikas Förenta stater, i Schweiz, i Österrike-Ungarn, oaktadt inom hvardera af dem vidt skilda folk och svåra religiösa motsatser stå emot hvarandra. Ännu naturligare måste då en förening blifva, inom hvilken icke gro sådana frön till söndring.
Så synes det förhålla sig med den union som sedan åttio år förenar skandinaviska halföns bägge folk. Närmaste anförvandter inom folkens stora släkt hafva de också
